Förgätmigej

Sakta vänder det. Balansen kommer tillbaka. Tänk att man kan längta så innerligt efter något som man aldrig tidigare funderat något alls på. Jag är hemma och väntar. Det tar lång tid. Jag tittar på tv och äter något. Idag har jag klart av att vattna min köksträdgård och mata grannens höns.

Under dessa dagar har jag tänkt mycket på min farmor. Hon insjuknade i atypisk Parkinson innan hon fyllt sjuttio. Det var balanssinnet och talet som drabbades först. Sedan kom resten och cirka tio år senare tog sjukdomen hennes liv. Alldeles för tidigt. Det min farmor måste ha känt under dessa år har jag fått se endast en liten skymt av dessa dagar. Det måste ha varit så fruktansvärt för henne. Så ångestfyllt och kvävande. Jag saknar henne så det gör ont. Men det som gör mest ont är vetskapen om detta oerhörda lidande. 

När kristallsjukan nu börjar ge sig och livet återvänder känner jag en så stor tacksamhet och glädje i allting. Att jag bara drabbats av kristallsjukan och inget allvarligt. Att jag snart igen kommer att ha en frisk och fungerade kropp med alla funktioner intakta. Min glädje i detta. I detta min stora, stora glädje. 

Lite förgätmigej som jag plockat idag och nu får stå på köksbordet.