I dimman hörde jag tranorna. Deras omisskännliga läte, stolt och högt, skar likt rakblad genom skogarna och tystnaden. "Vi är här nu! Nu har vi kommit!" ropade de igen, ut över fälten, in varje cell.
Jag förblev stående.
Alldeles stilla.
Leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar