Det svåra och lätta i att följa sin dröm

Den belöningen du får när du följer ditt hjärtas röst är större än du kan ana. Lugnet som intar hela systemet och glädjen över varje dag är främmande och overklig jämfört med när du gör helt tvärtom. Jag tjänar i nuläget inte en krona på mitt skrivande. Ändå känns rikedomen oändlig. Som att äntligen, med mycket möda och besvär i bagaget, fått nyckeln in till skattkammaren och klivit in. Som att stå där inne och veta att alltihop är mitt. Att det bara är att ta för sig. 

Att följa sin dröm är inte lätt. Det kan upplevas dom att det finns hundratals hinder på vägen, omöjliga att rubba och komma förbi. Ofta, vilken dröm det än handlar om, är det mest synbara hindret av ekonomiskt slag. Det känns som att du måste bli rik först för att ha råd med din dröm. Men egentligen handlar de största hindren om helt andra saker. Som om vad familjen och vänner skulle säga och tycka eller kanske vad helt andra främmande, oviktiga personer skulle känna inför dina val. Eller handlar det om att du inte på riktigt vågar tro på drömmen. Att den är alldeles för storslagen och du själv alldeles för enkel och simpel för att den skulle kunna bli sann. Att det rent av är förmätet att tro på att något så underbart och stort skulle kunna få ta plats i ditt lilla enkla liv. Och tänk om du ändå skulle nå dit och SEN misslyckas. Så pinsamt. 

Men det är mycket svårare att INTE följa sin dröm. Om nu drömmen är tillräckligt stark det vill säga. Att föra våld på sin egen person, slå dövörat till själens rop och tvinga sig att stå ut med en tillvaro som inte känns bra. Dag efter dag. År efter år. I bästa fall skapar det bitterhet och missnöje. I värsta fall negativ stress och psykiskt och fysisk ohälsa. 

Jag är fortfarande i begynnelsen av min resa och på helt otrampad och outforskad mark. Jag vet inte vart min dröm leder mig eller hur långt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tjäna mitt levebröd på min dröm. Jag vet faktiskt inte ens längre om det skulle vara särskilt viktigt. Allt jag vet är att jag vill skriva böcker. Allt jag vet är att det gör mig lycklig. 

Skrivardag - En rik belöning

Under den här veckan har jag två skrivardagar, varav den ena idag och den andra imorgon. Eller två halvdagar om man ska vara petig och det tycker jag inte att man ska vara. 

Det är så otroligt spännande att se och känna hur historien växer och blir mer och mer fyllig och rik för varje arbetsdag. Skrivandet av boken uppfyller på alla sätt mina förväntningar av processen och min egen utveckling. Nya idéer strömmar ständigt. Dramaturgiska förbättringar och lösningar sätter pricken över iet. Jag har nu kommit en bra bit in i skapandet av råmaterialet. Storyn tar form på

allvar. 

Jag blir helt enkelt så glad av dessa skrivardagar. Det hela är som att stoppa de mest sällsynt exklusiva godbitar i munnen. En utsökt karamell som räcker hela dagen. Jag tänker att jag alltid vill skriva böcker. Det är det roligaste jag vet!  Det är som att själen vill belöna mig rikligt och stort för vad jag just nu planterar, ger näring och skördar. 

Åh, stilla kväll!

När septemberkvällen kommer och är alldeles ljummen. När promenaden blir tyst och sinnena tar in all grönska som finns kvar. När de hundratals kanadagässen på fältet tjattrar på avstånd och närmsta moped hörs kilometervis bort.  

I min hängmatta

Jag ligger i min hängmatta och lyssnar till musik, oförmögen att förstå att vi nu är inne i september. Jag biter mig fast. Girigt och likt en igel suger jag ut det sista av sommaren och försöker mätta magen så gott det går. Som ekorren samlar nötter inför vintern gör jag det samma minst lika ivrigt, fast mitt samlande mest handlar om varma solstrålar och utomhustimmar. Man vill ju inte att hungern riva allt för hårt i januari. 

Kvällarna är kallare och mörkare nu. Vi tänder ljus och hittar fantastiska tv-serier på Netflix. Jag älskar dessa kvällar. Så stilla och så rofyllda. Hösten är snart välkommen. Har just nu fastnat för serier med mystik, ockulta fenomen och kittlande, kalla kårar. Jag kan varmt rekommendera Nerflixprodukionerna "The returners" och "Stranger things" som ger högklassiga storys och skådespelare. Så otroligt spännande och lite i Stephen King-anda när Stephen King är som allra bäst. Stephen King som för övrigt var en av mina första författarförälskelser.

Veckan som kommer blir så väldigt bra och jag gottar mig i detta lite extra idag. Två skrivardagar och fortsatt underbart väder väntar på mig. Ett litet leende vilar på mina läppar och jag tänker att varje dag borde vara precis just så här. 

Tranorna ropar

Vi strosar över stubbåkern och hör tranorna ropa. Ett vemodigt, sorgesamt rop som ekar över skogen. Igen och igen. De är ovanligt aktiva idag och jag undrar så vad de säger. Vad som är så viktigt. Tar de också farväl till sommaren? Förbereder sin resa i melankoli och önskar att det snart blir vår igen? Längtar de redan tillbaka till denna vackra plats? Eller är de uppspelta över vad som snart komma skall, den långa färden över himlen, mot en spännande okänd framtid och den vinterplats de sett ut för sig? Ser de på livet som vi? Linjärt, framåt, pragmatiskt och planerande? Eller snarare och mer troligt lever de kanske på ett cirkulärt sätt, där nya erfarenheter ständigt drar nytta av de äldre? Där överlevnaden är beroende av att leva just nu i ständig intuition och med visdom från gamla erfarenheter under vingarna. Kanske är framtiden onödig, möjligtvis till och med omöjlig att tänka på och planera för en trana. 

Revolution!

För exakt ett år sedan mådde jag otroligt dåligt. Kände i varje vaken minut att något var mycket, mycket fel. Som om jag hamnat i en fasansfull mardröm. Som om en ostoppbar centrifugalkraft slungade mig runt, runt och pressade ur mig precis allt. Jag var som en urvriden disktrasa. Ångesten fanns där hela tiden, varje vaken minut, och paniken lurade ständigt och hotfullt, som ett odjur redo att när som helst kasta sig över mig. Jag misstänkte att stress var det stora problemet. Och jag, jag satt och väntade på bättre tider. Om jag bara väntade lite till. Då skulle omständigheter förändras så att jag kunde må bättre. Det var bara det att jag väntat på bättre tider i många år. Utan att begripa att väntan inte var någon som helst lösning. 

För hur säger jag till mig själv att utbildningen som jag valt, betalat för och genomgått år av slit för och jobbet som jag satsat så mycket kraft och vilja på inte är det som egentligen är meningen? Hur berättar jag för mig själv att jag varje dag i evigheter ljugit för mig själv om vem jag är och om vad jag vill? Att det är jag själv som under så pass lång tid fört så mycket våld på min egen person att det är det som gjort mig sjuk. Att det som sker inte är någon annans fel än mitt eget. 

Insikten har kommit gradvis i och med sjukskrivningen i december. Det är ingen annan än jag som bestämmer över mitt liv. Vilken fantastisk möjlighet! "Tänk om inget hindrar mig". En mening som jag läst någonstans och som djupt etsat sig fast i mitt medvetande. Och det är smått otroligt att jag aldrig, och nu menar jag verkligen aldrig, förut i livet tillåtit mig själv att tänka så. Helt plötsligt öppnas dörren ut ur mardrömmen. In i drömmen. Magi. 

Detta är nära nog religiösa insikter. Och ändå de är inte alls särskilt märkvärdiga. I vårt land lever människorna fria. Hur kan det då komma sig att denna nyvunna insikt känns som en revolution? "Vet folk egentligen om det här", tänker jag ofta. "Går folk runt och faktiskt vet om de är kungar och drottningar över sina egna liv och val?" Jag visste det egentligen inte alls. Det är mycket märkligt så här i efterhand. 

Jag har vetat om att jag vill skriva sedan jag var runt tio år. Ändå tillät jag inte mig att veta det. Eller rättare sagt, jag hade inga referenser då. Inga förebilder. Ingen aning om att skrivandet kunde bygga en någon som helst form av karriär. När min syokonsulent på högstadiet aldrig frågade mig vem jag var utan istället presenterade utsiktslösa förslag, utifrån vad han ansåg vara mina bristande förmågor baserade på ett medellågt snittbetyg, spelade inte längre min svensklärares lovord för mitt skrivande särskilt mycket roll. Eller rättare sagt. De spelade inte så stor roll då, men betydligt mer nu. 

Jag kommer aldrig att återvända. Det finns ingen väg tillbaka härifrån. Jag blir snart 39 och jag vågar för första gången i livet vara ärlig mot mig själv. Det känns skönt. Jag ser nu så tydligt att mitt skrivande är nödvändigt. Lika nödvändigt som luften jag andas, marken jag går på och är en icke förhandlingsbar  beståndsdel av mig själv. 

Jag har på ett enda år hunnit nå botten, bli sjukskriven av utmattning, stress och ångest, sagt upp mig från mitt lärarjobb, fått ett nytt lärarjobb som jag faktiskt tycker om, börjat skriva på allvar, startat företag och faktiskt blivit en av de lyckligaste människor jag känner. Skulle någon sagt allt detta till mig för ett år sedan hade jag inte trott på ett endaste ord. 

Livet är smått fantastiskt. Och hur är det man säger nu igen.  "Bara döda fiskar följer strömmen."

Gryning i juni. Som en gryning i livet ungefär. 

Skugga i augusti

Värmen är tillbaka. Ändå har det blivit något kallare inombords. Saker och ting händer. Livet. Vardagen. När min pojke får det svårt med skolstarten svider det i mig också. Vi behöver varandra lite extra just nu och det får vara precis så hur lång tid det än måste ta. "Det gör ont när knoppar brister", som Karin Boye skrev. Förbannat ont ibland. 

Förbereder kräftskiva för ikväll. Vi ska sitta tillsammans i solnedgången och skåla och äta. Barnen kommer att stoja och ha roligt. Våra vänner som vi tycker så mycket om ska stanna tills imorgon. Det kommer att bli roligt. Men dagen går mot eftermiddag och jag känner tröttheten spänna över pannan. Vill gnugga ögonen. 

Bekymrar mig och oron tar tag. Håller mig fast. Är det så här det är att ha skolbarn? Tanken ger mig svindel. I nästa stund lugnar jag mig med att vi snart kommer att vänja oss allihop och att pojken vår snart kommer att bli glad igen.

Älskade sensommar. Hatade sensommar. Jag är ännu inte redo för höst.