Hundpromenad

Idag gick jag utan mössa för första gången på länge. Och vår lille frusne hund Svante var utan problem utan sitt värmetäcke som möjliggjort vintern för honom. Skogen var lugn och fridfull som vanligt, förutom vid ett tillfälle då två rådjur alldeles plötsligt stod nästan intill oss utan att vi märkt något. Varken jag eller Svante hann reagera innan det prasslade vilt i buskarna och vi såg dem ivägskuttandes redan långt bort.

20-tal under lupp

Ännu en skrivarsöndag är till ända. Idag har jag fördjupat mig i sydsveriges 1920-tal, vilket är en nödvändighet för att min berättelse ska kunna ge trovärdighet och substans. Jag är ganska så generellt sätt intresserad av historia, särskilt människoöden genom tiden, och är så här under arbetets gång otroligt glad över att min romanidé innehåller just detta. Eller eftersom det är just min idé så kanske detta med ett historiskt inslag inte särskilt överraskande när jag väl tänker efter. Det är så spännande att grotta ner mig i en viss tidsepok för att sedan väva in den i en, i det här fallet, delvis påhittad historia. Jag har aldrig gjort det förut och ibland blir jag lite osäker på om det kommer att gå bra. Det är ju mycket svårare att gestalta ett sammanhang och en värld vilken jag själv aldrig har upplevt utan hela tiden måste läsa mig till och fantisera om. Dessutom går arbetet långsamt, då researchen tar tid. Men jag är nöjd så här långt och det känns då väldigt bra att lägga ner arbetet för dagen. Inatt kommer jag förmodligen drömma om gamla T-fordar och dragkärror längs med Malmös gator 1924.

Om det där bloggandet - Bokbloggajerka 19-22 februari

Veckans ämne presenterat på http://alkb.se/bokbloggsjerka-19-22-februari

"Carola har skickat in följande fråga via mail: hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar."

Jag som just nu har en väldigt ny blogg, men även har erfarenhet av att blogga i andra sammanhang måste ju svara utifrån det perspektivet. 

2008 startade jag bloggen Skål från ensamheten, vilken först fyllde ett rent överlevnadssyfte för mig. Det var en blogg om min och min mans ofrivilliga barnlöshet och allt som följde med den. Det som först startade som en dagbok med förhoppning om att finna tröst och vänner i samma situation, förvandlades ganska snart till precis detta fast mycket, mycket större och viktigare än vad jag kunnat anat. Jag fick under 2008-2010 uppleva bloggens och internets absolut finaste fördelar. Hur vi människor kan finna varandra när vi behöver det som allra mest och betydelsefullt detta också kan vara. Min blogg var min ventil under denna tid, genom vilken jag kunde få ut all frustration, ilska, rädsla och sorg och samtidigt en sådan välsignad tröst i att jag inte var ensam. Att vi var massor med människor med liknande erfarenheter som kunde stötta och följa varandra genom rädslan inför framtiden och senare också genom glädjen som följde när alla dessa älskade barn på ett eller annat sätt hittade hem till oss. 

Med denna erfarenhet tänker jag ofrånkomligt på mina läsare när jag publicerar saker och ting. Allt måste inte vara meningsfullt eller värdefullt för någon annan än jag själv, i synnerhet kanske inte när jag bloggar om det jag gör just nu, men om det är någon där ute som har behållning av mina texter på ett mer eller mindre utvecklande vis så skulle jag förstås bli väldigt glad. 

Jag vill försöka nätverka en del, svara i min egen blogg, följa och kommentera i andras, så mycket jag hinner och orkar eftersom jag tycker att det är en stor del av tjusningen med bloggandet. Den här roliga och spännande bloggboksjerkan är också en del av den interaktionen och så klart även den en ingång till att hitta eventuellt nya läsare och följare. Vidare publicerar jag mina inlägg på facebook där bloggen numera har en egen sida och jag har registrerat mig på bloggportalen och i bloglovin.

Att publicera texter hör ofrånkomligt samman med att viljan att bli läst och så är förstås fallet även med mig. Att använda en blogg som marknadsföring av sitt eget författarskap är numera ett beprövat såväl som ypperligt knep. För mig fungerar dessutom min blogg som en nyttig dokumention av min skapande process där jag på

ett spännande och metalognitkvt sätt kan utvecklas och ta mig vidare framåt. Och kan den dokumentationen i sig också generera i ett allmänt intresse för slutprodukten, det vill säga min roman, så skulle det förstås vara en trevlig bonus. 

Den nyckfulla kreativiteten

Under de senaste månaderna kan man säga att jag fått uppleva ett intressant experiment i kreativitet. Under förra året sjönk jag djupare och djupare ner i stress och ohälsa. Det är för övrigt och tyvärr inte särskilt sällsynt att det blir så i perioder i läraryrket. Arbetsåren kan skilja sig från varandra i förutsättningar och möjligheter som natt och dag ungefär. Ena året kan saker och ting fungera bra, medan allt plötsligt rämnar runt en efterföljande år. Förra året var för mig ett riktigt uselt år. En negativ sak efter en annan hände, liksom fallande brickor i ett dominospel, och drabbade min arbetsplats vilket lämnade mig maktlös, stressad och ensam med allt för omfattande ansvar. Det hela var så pass betungande för mig att jag så småningom, natt som dag, oroade mig över hur jag skulle organisera ihop allt. Under hela min sommarsemester fortsatte hjärnan att gå på högvarv och för att sedan fortsätta långt in på hösten för att jag till slut en morgon i början på december brakade samman. Då hade kroppen sedan länge signalerat till mig, också rent fysiskt, att jag borde ta en paus. Magen hade krånglat i flera månader, jag kände mig konstant nedstämd och trött och den morgonen jag fick gå hem kändes det på riktigt som att någon hade lagt en snara runt min hals och drog åt. Efterföljande veckor hämtade jag mig sakta men säkert, för att sedan lagom till nyår faktiskt må riktigt bra igen. Ett, som jag har förstått, förhållandevis snabbt tillfrisknande vilket jag är oerhört tacksam och glad över.

Det som hände mig när jag klev av, tog ett par steg tillbaka och tvingade mig själv att titta på situationen, var perspektiv. Frågor som rörigt snurrat runt i min hjärna i månader kunde nu sorteras upp och i många fall till och med besvaras. Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad borde jag? Vart är jag på väg? Varför fungerar jag på det sättet som jag gör? Här framkom att mina tankar och idéer om mitt skrivande spelade så stor roll att jag i sorteringsprocessen själv blev överraskad. Kunde min otillfredsställda längtan efter att få ägna mig åt att skriva ha mer att göra med min ohälsa än vad jag någonsin kunnat anat? Det är märkligt hur vi människor gör allt för att förtränga vilka vi är och vad vi vill göra med våra liv och särskilt när dessa saker också råkar vara önskningar som inte kommer att generera en vinst av ekonomiskt slag. Vilket i sig egentligen är direkt löjligt i ett land som vårt, där vi rent materiellt och behovsmässigt har allt vi behöver och mer därtill. Så vad är det egentligen som gör oss beredda att göra våld på vår egen person och personlighet under kanske ett helt liv eller åtminstone ett arbetsliv? Är det andras föreställningar om en som spelar roll? Att om man tillräckligt länge har byggt upp sin personlighet kring saker som förväntas av en istället för kring de saker som man faktiskt vill, så blir det svårt att senare backa bandet för att göra om och rätt? 

Att jag måste rita om min inre karta så att mitt skrivande får plats blir nu väldigt tydligt. Och om jag ska få plats med att skriva så räcker det inte med att avsätta tid för ändamålet, vilket jag först trott skulle bli den största utmaningen. Nej den största utmaningen är, har jag kommit på efter att jag nu varit tillbaka på arbetet i snart två månader, istället att se till att energi, lust och kreativitet räcker till. Så att mitt förskollärarejobb inte helt äter upp min glädje och ork för att skriva. Under de senaste två veckorna har jag tyvärr sakta halkat ner i begynnande trötthet och olust och i och med detta också en oro inför skrivandets upprätthållande. Och nu, efter endast två dagars vab och vila, känner jag att kreativiteten återvänder och vaknar till liv med full kraft igen. Idéer kring min bok börjar åter plötsligt dyka upp spontant och på ett härligt vis, till exempel när jag lagar mat, är ute med hunden, slänger sopor, kör bil eller skurar toaletten. 

Jag har alltså nu lärt mig att min kreativitet är levande och härlig men även en skör och sårbar sak. Och en för mig livsviktig ingrediens jag bör vårda likt ett nysått litet frö som inte bara måste ges tid utan också måste vattnas, ges näring och ljus. Nu ska jag bara dra nytta av mina lärdomar och omsätta dem i praktik, vilket ofta är lättare sagt än gjort. Men det ska gå! 

Ett kärt besvär

Det fanns naturligtvis ännu en sak som måste klaras av innan våren anländer. Att vara sjuk förstås. Vilgot har idag hosta och feber och jag mår inte heller toppen med ledvärk och förkylningskänningar. Men som vi har käkat glass! Inget ont som inte för något gott med sig alltså.

När jag är hemma och vabar eller är sjuk tänker jag ofta på hur det var när jag själv var liten och sjuk. Hur positiva de minnena ändå är, trots att det förstås måste varit så där jobbigt och ohärligt som det också är drabbas av virus och bakterier. Men allt jag nu som vuxen kan minnas är de där serietidningarna, vindruvorna och chokladen. Och den villkorslösa omsorgen och kärleken från en vuxen som fanns där bara för att vara med mig. Bara för att pyssla om mig. Det fick mig att känna mig betydelsefull och viktig. Älskad.  

Jag är övertygad om att det är precis sådant gör underverk för barns självkänslor och som sedan följer dem hela livet. Att som liten och sjuk få känna att det är helt okej. Att i lugn och ro och tillsammans med dom som man älskar allra mest få tillfriskna och kanske till och med få ha det lite mysigt. Att aldrig någonsin behöva känna att man är till besvär för sina förvärvsarbetande föräldrar på grund av att de måste vara hemma i några dagar. Att mamma och pappa vill vara med mig, oberoende av världen utanför. 

Jag själv chansar därför aldrig. Jag skulle aldrig skicka signalen till mitt barn om att det bara är att bita ihop, sluta sjåpa sig, klä på sig och ge sig iväg. Göra allt detta trots att jag innerst inne vet att mitt barn inte mår helt ok. Vad det än må vara. En förkylning, lite huvudvärk, magont eller det att orken helt enkelt tryter spelar väldigt liten roll. För vill jag på riktigt visa mitt barn att jag lyssnar på honom och att hans ord, signaler och känslor betyder något för mig, så är det precis just nu som jag har möjligheten att göra just det. 

När Vilgot blivit vuxen vill jag att hans sjukminnen ska vara lika ljusa som mina är. Och hur han genom dessa minnen i sin tur ska kunna ge sina barn detta underbara. Detta underbara som finns i känslan av att aldrig vara till besvär. 

Guldstänk

Dagen har varit minst sagt krävande och har tömt hela mitt energiförråd. Men att komma hem hit och få landa här i vår stillsamma skog gör underverk rätt så fort. Jag ser just nu väldigt mycket fram emot kvällen i stillsam närvaro av ett tänt stearinljus och ett lagom engagerande teveprogram. Klappa lilla hunden och gäspa ikapp med mannen. Sedan en god natts sömn innan morgondagen kommer med nya utmaningar. 

Att våren väntar runt hörnet gör också att det går hämta sig fortare från sådana här dagar. Idag var det ljust en bra stund efter att vi kommit hem. Och den vackra, eldröda solnedgången över skogen lyste som guld ända in i hjärtat. 

Glassigt

Att vara ledig en sådan här vacker dag gör inte direkt ont. Idag var det dessutom första dagen i år som jag och min pojke stod i utomhus i solen och längtade efter glass. Det hela hela gick från ord till handling på mindre än en timma och sedan satt vi och gottade oss med varsin skål god och chokladig brownieglass. 

Jag säger helt enkelt som Madicken. Idag känner jag livet i mig.