Bloggboksjerka 11-14 mars

I Annikas litteratur och kulturblogg undrar hon den här veckan över ljudböcker. Vilken ljudboksfavorit som finns och vilken uppläsare som gillas.

Jag har ju skrivit om ämnet ljudböcker i bloggen förut och gör det gärna igen. Jag tycker så otroligt mycket om ljudböcker! På hundpromenaderna, när jag diskar, lagar mat, städar eller bara ligga och lyssna. Ljudböckerna blev min bokräddning när jag som småbarnsförälder inte upplevde mig ha någon tid och ro alls över till att läsa längre texter. Jag lyssnar nog på upp till fem, sex böcker i månaden. Men det måste då vara en bra uppläsare också annars måste jag avsluta boken nästan direkt eftersom jag vet att det kommer att förstöra boken. Värst är det nog när vissa författare själv läser och varken är en bra uppläsare eller har satsat på inspelningskvalité. I dessa fall skulle författaren vara i princip en nobelkandidat utan att detta skulle ha någon dom helst betydelse. Det blir så pass dåligt. Men så finns det förstås författare som också läser mycket bra. Till exempel vissa biografier skulle bli rent av märkliga om det inte var författaren själv som läste upp den. Och från en helt annan genre så minns att jag tyckte mycket om Bea Uusmas uppläsning av sin egna bok "Expeditionen - Min kärlekshistoria", vilken för övrigt också är en av mina absoluta favoriter.

Annars måste jag ändå tillstå att de allra flesta uppläsare är väldigt bra. Det är ju skådespelare som läser och de vet hur de ska arbeta med en text, gestalta karaktärerna och bygga upp en stämning. En skådespelare och uppläsare som jag gillar mycket är Stefan Sauk som också är flitigt anlitad. Callin Öhrvall Delmar är också en uppläsare jag fastnat lite extra för då hon hanterar svåra ämnen på ett mycket bra sätt. Hennes uppläsningar av Caroline L Jensens "Champagneflickan" och Natasja T och Vera Efrons "Såld" är otroligt bra tycker jag.

Jag gillar alla möjliga kategorier och genrer. Blandningen är ett måste för mig. Jag kan inte bara läsa det ena eller det andra utan jag måste variera mig. Det viktiga är att storyn måste vara intressant, språket berörande och gärna innehålla flera perspektiv och bottnar. Ljudbok som pappersbok.

Exempel på andra ljudböcker som jag lyssnat färdigt på som sedan lämnat mig med ett andlöst WOW :

Kvinnan i rummet, Jussi Adler Olsen
Himmelsdalen, Marie Hermansson
Skymningslandet, Marie Hermansson
En man som heter Ove, Fredrik Backman
Livet efter dig, Jojo Moyes

Tio tankar om tid

Idag blev jag tipsad av en vän om en artikel om Bodil Jönsson. Bodil Jönsson är professor i fysik och författare och har skrivit flera böcker om perspektiv på tid. Ett ämne som jag just nu tycker är väldigt intressant. Efter att jag läst artikeln blev jag sugen på att läsa/ lyssna på hennes bok "Tio tankar om tid" och blev fängslad från första bladet. Så intressant! Och så verkligen användbart i både arbete och i livet i stort. Jag gillar hur hon i bearbetar tiden som livets huvudsakliga valuta. Med intressanta tankevurpor invävda i vetenskap och logik guidar hon läsaren genom hennes teorier på ett intelligent och positivt sätt. Me like! 

Minnen från stationen

Ikväll lagade jag middag med musik i lurarna. En sådan där random spotifylista med hits. Så plötsligt hörde jag Miriam Bryant och låten Stationen. Jag har hört den förut i det där teveprogrammet ni vet. Ja, jag har hört den förut men jag har inte HÖRT den. Idag slog den ner som dynamit.

Jag förlyttades bakåt i tiden och blev tretton år. Sviken av allt och längtade till allt. Jag upplevde mig ha absolut ingenting. Men vi hade varandra. Vi som var lite på kanten. Vi som längtade långt. Vi som gav vuxenvärlden fingret och alla förväntningar en kalldusch. Vi som utmanade systemet. Rökte röd Prince, drack oss igenom föräldrarnas vitrinskåp, slogs om det behövdes och hängde på byn i hopp om vad som helst. Vi älskade varandra för det vi var och framför allt för det vi inte var. Vi hörde ihop.

Idag vet jag inte var ni är. Ni som hängde på stationen. Men tack vare den här texten blev jag så påmind. Jag hoppas att ni har det bra.

För vi satt här på stationen
ingen här har cash
Du vet jag har inga miljoner
Men jag vet vem du är.
En dag reser du runt jorden
Frågan är bara när
Du vet jag backar dig min broder
Så snart är vi där
Så snart är vi där

Tack Ison, Fille och Miriam.

Måndag sagomorgon

Hur mycket jag än längtar efter våren så

kunde jag inte låta bli att njuta av den vackra morgonen vilken bredde ut sig som en vit saga utanför huset. Till och med min lille frusne chihuahua verkade hoppig och glad i snön. Jag som var på väg till jobbet och hade bråttom fick ännu en gång känna på hur längtan efter att stanna kvar och njuta av stunden än en gång kallade högt på mig. Så vi stannade kvar en extra minut. Följde rävens spår genom trädgården och lekte tafatt. Sedan körde jag så sakta, så sakta nedför vår ringlande lilla väg med vitklädda skogar och dimslöjor fält längs kanterna. Ville inte lämna min saga. Ville istället stanna, vända om och ta en långsam promenad mitt i det vackra. Jag kände en så stark önskan att strunta klockan och plikterna och istället låta det vackra lägga sig som bomull runt min trötthet och varsamt väcka mig. 

Inspiration sökes

När man längtar efter vår så mycket som jag gör känns det en aning modfällt att vakna till en sådan här vy. Men inget ont som inte för något gott med sig. Men jag kan nu helt samvetslöst ägna dagen åt att, allt enligt familjetradition, titta på Vasaloppet. Det blir frukost vid teven och mys i soffan. Inte så pjåkigt. 

Den här helgen blir eventuellt den första, sedan jag tog beslutet att skriva på helgerna, som jag inte kommer att göra det. Jag får helt enkelt se om tillräcklig energi finns senare idag, men med de senaste dagarna som facit kommer den inte att infinna sig just nu. En långpromenad blir det i alla fall definitivt. 

Jag kan känna mig en aning nedstämd över att orken tryter på det här viset. Att det som jag helst av allt vill göra inte alltid får plats i livet eller inom mig. Jag vill känna lust och inspiration, helst 

ständigt, men det faller förstås på sin egen orimlighet. Jag får se om jag hittar allt det där i skogen och med naturens hjälp idag. 

Sprängkraften

Förra våren var vi i vår familj på en semesterresa till Cypern, vilket också var min och min mans första utlandssemester med barn. I år ska vi till samma resmål fast i juni och jag har kommit på mig själv med att redan börja längta dit. Längta och tänka på vad som hänt sedan sist. Förra årets resa var en milstolpe kan man säga. Den var en så positiv stark kontrast till vardagen hemma att jag då förstod på allvar att det faktiskt måste vara något fel på just min vardag. Den semesterresan skulle komma att bli en sådan där vändpunkt som folk talar om. Ni vet en sån där avgörande upplevelse som man inte vet är just det just då och där i den stunden som man upplever den, men som man långt efteråt förstår att det var då det hände. Sprängkraften. Livet när det snärjer in sig långt in, letar sig in i det allra innersta och drabbar oförklarligt och plötsligt med ett helt pärlband av konsekvenser. Man förstår först inget. 

Jag minns att jag satt med tårar i ögonen på en cypriotisk buss som skulle ta mig till flygplatsen och därmed hem. Jag minns att jag inte fattade vad som hände med mig. Jag ville inte hem. Eller rättare sagt, jag ville inte hem och möta mitt liv. Just denna semesterveckan hade varit en paus från just det. En underbar frist. Förtrollade dagar då glädje och kärlek tog den plats den förtjänade. Den plats då glädjen och friheten äntligen fick ordentligt med plats. När jag satt där i sätet på bussen mot flygplatsen kände jag något nästan panikslaget växa i min kropp. Nästan som ett utslag på insidan, som började klia och störs mig likt en allerigisk reaktion. Men jag skakade på huvudet, torkade diskret bort tårarna och sa åt mig själv att skärpa mig. Jag skulle ju bara åka hem. Herregud, jag som älskade mitt hem och snart skulle sommaren och allt det härliga komma även dit. Så sluta nu, uppmanade jag mig bryskt. Det känns snart bättre. 

Livet efter den resan upplevdes plötsligt mycket konstigt. Som om livet plötsligt blivit ett par alldeles för små och trånga byxor, urvuxna och fullständigt omöjliga att få att kännas bekväma hur jag än bar mig åt. Jag tänkte väl att känslan skulle passera. Men det gjorde den inte. Flera veckor efter vår hemkomst var jag fortfarande rastlöst ledsen inuti. Känslan var att jag ville åka på semester igen så fort som möjligt. Bara åka bort tillsammans med min älskade familj. Jag drömde resor på nätet, räknade på om vi hade råd och föreslog en det ena, en det andra för min lite förvirrade man. Han förstod inte vad jag höll på med, vi hade ju nyss kommit hem, visserligen från en jättefin vecka, men han kunde inte tänka sig att åka så snart igen. Han ville vara hemma nu. 

Samtidigt fortsatte vardagen. Mitt jobb hade börjat ta oproportionellt stora mått av arbetsbörda och vid den här tiden, under försommaren, började saker och ting bli nästan smärtsamt för mycket. Jag satt mitt i en aldrig sinande ström, eller flod i det här fallet, av arbetsuppgifter och som ett slutgiltigt resultat av en mängd ofärutsedda händelser blev jag ensam ansvarig för hela min avdelning. Något som var vare sig särskilt bra eller meningen. Mina arbetsdagar smälte samman till en grå och seg sörja fullständigt omöjlig att ta sig upp ur och när den förutspått befriande semestern närmade sig hade jag nästan svårt att fästa blicken vid den som den tilltänkta ljuspunkt den så länge varit för mig. Jag kände mig trött och ledsen. Min lust verkade vara slut och glädjen över sommar och ledigheten som låg framför mig förtogs av ångesten som började komma. Oron över att jag redan då visste att semestern skulle bli alldeles på tok för kort för mina bottenlösabehov av rekreation. 

Och jag hade helt rätt. Hösten som följde blev fruktansvärd och min arbetsbelastning minskade inte, utan helt tvärtom ökade i styrka. Att jag sedan blev sjuk av all stress var inte konstigt alls. Men det som ändå är mest intressant är vad som faktiskt kan frigöras i en människa under dessa omständigheter. Hur allt kan användas till något positivt, välbehövliga förändringar och återupptagna drömmar. Hur livet kan bli värt så otroligt mycket mer efter ett sådant här uppvaknande. Jag tycker att det är otroligt och fantastiskt på alla sätt. 

Inför nästa resa i juni kommer jag ha med mig en vardag och ett liv i bagaget som är på väg i rätt riktning. En vardag som känns bra och ger kraft och styrka istället för att bryta ner mig. Jag börjar ett nytt arbete om fyra veckor, jag har kommit igång med och ger liv åt mitt skrivande och jag är den som bestämmer över mitt eget liv, istället för att låta yttre omständigheter ha makten över mig. Jag ser nu så mycket fram emot varje morgondag, oavsett veckodag. Min beslutsamhet i att hålla mig frisk och njuta av allt som livet bjuder mig är icke förhandlingsbar. 

Livet är verkligen som en chokladask. You never know what youre gonna get.

Hela familjen i semesterhattarna. 

Nyttiga tankar

Till frukost plockade jag fram Rachel Brathens bok "Yogagirl". Det är en av de mest inspirerande böcker jag vet. De vackra bilderna på yogan, maten, hundarna och livet är ett riktigt lyckopiller och en ordentlig boost inför träningen och dagen. 

Jag börjar dagen så ofta jag kan med ett kort löppass med yoga på altanen som avslutning. Fick jag börja varje dag precis så skulle jag också må otroligt bra och detta är mitt absoluta mål. Men vinter, förkylningar, arbete och tusen andra saker som kan komma i vägen för just detta gör så klart också just det. Just nu får jag in i alla fall två till tre sådana här kickstarter i veckan. 

Jag har ett mycket kärleksfullt förhållande till träning och det har jag alltid haft. Jag mår bra av det helt enkelt. Att få rensa huvudet med att svettas och känna kroppens möjligheter och begränsningar och styrkan som kommer ur det är något av det bästa jag vet. 

Med det är det inte sagt att jag jämt har levt så hälsosamt. Från puberteten till tjugofemårsåldern rökte jag ett paket cigaretter om dagen, festade hårt flera dagar i veckan och var på det hela taget ganska orädd om mig själv. Idag är jag i jämförelse hälsan själv men har även nu en del laster, nu dock av det mer oskyldiga slaget. Jag älskar mat, bakverk, godis och allt som hör därtill urskiljningslöst. Både att laga och att äta är roligt. Och ett gott vin till det så är jag i himmelriket. Ungefär varannan vecka funderar jag på att på något sätt börja vara lite nyttigare. Om jag till exempel  skulle ta och bli vegetarian eller i alla fall sluta äta godis eller varför inte bröd. Men det är så jäkla supersvårt. Jag vill njuta fullt ut av livet och tycker faktiskt att man ska det också. Den filosofin krockar helt med att utesluta olika typer av mat som gör mig glad och det är förmodligen därför jag inte kommer loss. Att bli vegetarian är dock en riktigt härlig tanke som ger mig mycket energi. Jag är i ärlighetens namn ändå inte särskilt mycket för kött. Dessutom funderar jag en del på de etiska frågorna kring just köttätande och djurhållning. Jag vill i alla fall tills jag har bestämt mig köpa så mycket ekologiskt som möjligt och framför allt svenskt kött av dessa anledningar. 

Idag är det iskallt i vinden men solen skiner fortfarande. Och efter joggen är jag rätt så uppvärmd och på grund av det funkar yogan utomhus även på vintern. Dagen kan börja.