Min önskelista

Dödstrött efter en mycket produktiv fredag. Har suttit och skrivit hela dagen i någon slags mellanflow. Funderar nu mycket på källor och någon slags korrekthet. Allt från uppfinnandet av en adress i Helsingborg som skulle ha funnits 1967 till varför en av mina karaktärer på mest trovärdiga sätt väljer att att avstå från den största kärleken av dem alla.

Att skriva en trovärdig bok, vilken upplevs som sann och gripbar, borde påminna en hel del om hur skådespelare och regissörer resonerar kring trovärdigheten av sina roller. Vilka nyanser behövs? Hur skulle det och det sägas/upplevas/göras i verkligheten? Vad är mest trovärdigt men framför allt vad får trovärdiga saker och ting att också bli till starka nog och sticka ut tillräckligt mycket för att de ska kännas värdefulla för läsaren? 

Jag visste att min romanidé var svår redan från början eftersom två karaktärer på helt olika platser i tidsaxeln ska vävas samman. Men jag gillar att hitta lösningar, förkovra mig i historia och  utmanas i mitt skrivande så det går faktiskt riktigt bra. Flera gånger under mina gångna arbetstimmar har jag tagit mig gör pannan och tänkt att jag måste vara galen som tror att jag kan göra detta svåra och sedan därtill dessutom tro att jag kan göra det bra. Men jag är väl lite galen helt enkelt. 

Jag börjar också få ett rejält sug efter att börja bearbeta råmaterialet. Får mycket idéer som jag skriver upp så fort jag hinner. Idéerna kommer ofta till mig när jag kör bil, lyssnar på ljudböcker eller promenerar, det vill säga när jag som minst har möjligheten att skriva upp dem. Men så fort jag kommer över en riktigt exceptionellt bra idé så måste jag skriva upp den så fort det går. I min telefon, almanacka eller på en enkel lapp. 

Helgen stundar och det ska bli skönt med vila och familjehäng. Och äntligen börjar vi nosa på den tiden på året  som jag tycker så oerhört mycket om - julen. Tjolöholms julmarknad har startat och imorgon ska vi dit. Jag ser väldigt mycket fram emot årets första glögg och den stämningsfulla miljön på slottet. Och Vilgot ska få besöka tomten och önska allt vad nu en snart sexåring möjligen kan önska sig. 

Själv önskar jag mig en hel del efter denna surrealistiska och oroande vecka i världshistorien. Jag hoppas så innerligt att det finns någon som helst god och högre makt där ute och inom oss själva som tar emot den typen av önskelista där konstruktiv dialog, anständighet och medmänsklighet står allra längst upp. Låt oss verkligen, verkligen hoppas och tro på det. 

Mot främmande horisont

 Min favoritvecka har börjat, den då jag har min skrivardag. Jag märker att jag alltid per automatik börjar förbereda mig. Växla om när det närmar sig. Nackdelen i att skrivardagarna ofta ligger glest är att jag måste göra just detta. Huruvida jag växlar upp eller ned vet jag inte. Det är som en form av nödvändig ställtid, eftersom jag halkat ur mitt skrivarmode sedan senast. Som tur är finner jag detta oftast hyfsat lätt att göra. Men det är klart att jag skulle önska att skrivardagarna låg tätare, så att jag kunde använda mig av bränslet ifrån senast. Så att jag lite lättare kunde surfa vidare in i nästa skrivstund lite mer obehindrat driven. Lite mer obehindrat kreativ, vaken och sorterad i mina idéer. För jag har nu förstått att jag och det där bränslet, som jag lärt känna som en starkt brinnande kreativitet, förmodligen hade kunnat åstadkomma fantastiska saker tillsammans bara vi gett oss chansen. Tänker mycket på hur jag skulle kunna gå tillväga för att ta tillvara på denna magi, som verkar brinna nästan slut lagom till nästa skrivardag. Som jag sedan igen och igen måste blåsa liv i, för att efteråt inte kunna göra annat än att hjälplöst se på hur den glider mig ur händerna. Jag har länge funderat på om jag ska ta mig en hel skrivarvecka. En hel och sammanhängande vecka att bara få arbeta och ånga på. Alltså att i en hel vecka befinna mig i boken, i mitt huvud, i min kreativa process. Jag är nyfiken på vad som då skulle ske. Vad skulle då skulle hända med mig, mitt skrivande och min historia? Jag känner tydligt att det snart är dags för mig att ta detta nästa steg. Dags för att i ytterligare en etapp breda ut min vingar och låta luften under dem bära mig mot främmande horisont. 

"Mamma är bara lite trött"

Sara Beischer har skrivit "Mamma är bara lite trött". Jag kan inte nog understryka hur faktiskt viktig den här boken är och att alla borde läsa den. Alla. 

Boken handlar om kvinnan som ständigt bollar familj, arbetsliv och självbild. Krav som aldrig någonsin sinar. Vardag och helg i en ständig kamp, logistik och utmaning. Inga vattenhål och ingenstans att vila. Till sist går det som det går och utmattningen är ett faktum. Och sedan vägen tillbaka. Att få lära känna sig själv på nytt. Att med nya ögon och ur nya perspektiv betrakta världen. 

Läs den. 

Så går en skrivardag från mitt liv och kommer aldrig åter

Jag skriver under morgontimmarna. Det är tyst i huset och jag får tänka varje tanke färdig. Ge varje tanke liv och möjlighet att studera den noggrant och med varje intuition och känsla. Jag hittar vägar ut och in i historien. Den får liv. Hur kan jag ge den ännu mer liv, ännu fler nyanser? Lösningarna är inte långt bort och finner sin väg till mig. Det blir förmiddagsfika. Jag sätter på en kopp te och brer smör på skorpor. Jag tuggar så det knastrar och sväljer ner alltsammans med den varma, förlåtande drycken. Det smakar som inget annat. Jag känner att jag älskar te med skorpor. Får idéer mellan tuggorna och kan knappt bärga mig. Måste skriva vidare. Teet kallnar medan jag skriver. Minuter blir till kvartar. Kvartar till halvtimmar och så plötsligt har det gått nästan två timmar. Lunchtid och jag måste duscha. Lägger ifrån mig allt och går istället in i badrummet. Klär av mig och kliver in i den varma duschen. Känner hur frusen jag är och står länge, länge i vattnet. Skruvar upp värmen ytterligare och njuter.
Torkar mig torr och tar på mig varma, rena kläder. Sätter mig vid datorn igen. Jag har så mycket inom mig. Allt måste ut. Allt får inte plats under en och samma dag. Inte under samma vecka. Eller samma år. Det är så märkligt. Jag skulle med lätthet kunna arbeta till långt in på natten. Inte ens behöva sova. Fortsätta genom gryningen och sedan vidare. Tack och lov och till min räddning kommer barnet mitt från skolan strax efter tre och det blir helg. Jag sparar mitt arbete för dagen och stänger ner datorn. Tillfredställelsen ligger tröstande över hela mitt väsen. Skrivlusten genomsyrar mig, lämnar mig energisk och sorterad. Vi äter biff Rydberg till middag. Jag och min man samtalar om livet. Det blir stora frågor i det lilla. Jag känner mig bönhörd. Berättar om att livet flyter just nu fram som om det vore en flod av all världens medvind och medgång. Som om att jag just i detta nu plockar frukten av allt jag strävat efter. Det är svårgreppbart och oerhört. Har svårt att varva ner på kvällen. Dricker ett glas rött och äter några ostbågar vid teven. Jag undrar stilla hur det är möjligt att skapa sig ett liv som detta och hur jag i hela friden har burit mig åt.

Grattis världen!

Att Nobelpriset i litteratur går till Bob Dylan är riktigt, riktigt bra. Jag tycker så därför att jag verkligen ogillar att uppdela kultur i fin och ful. Och därför att jag verkligen gillar utveckling. Att tilldela priset till Dylan är verkligen ett erkännande i att texter till musik är poesi och poesi i sin tur är ju som bekant i allra högsta grad litteratur. Musiken som kommunikationsform har också en enastående förmåga att nå fram och påverka i en så betydande hög grad att det som skrivs kan komma att bli viktigt för stora delar av vår värld och mänsklighet. 

Det finns betydelsefulla verk, tydligt inspirerade av verkligheten och som berör vårt allra innersta. Som får oss att förstå samband och oss själva i förhållade till vår omvärld. Hur dessa texter sedan paketeras och vidare konsumeras är inte viktigt. Nobelkommittén har verkligen tagit ett stort kliv i rätt riktning. Grattis till Bob Dylan och grattis världen! 

Färgsprakande kväll

När jag hostat mig genom de tidiga morgontimmarna och känt att ännu förkylning håller på att tränga sig på innan den gamla knappt gett sig av. Eller om det är den gamla förkylningen som gjort sig ett återtåg. Hur som helst. När väckarklockan ringt och det inte går att ta sig upp alldeles genast, utan ligger kvar en stund i bekymrade tankebanor om huruvida jag ska hinna och orka ta mig vidare än så här. Då känns det grått. I en hel massa olika nyanser. Dagen fortsätter. Till och med vädret är grått. Jag stressar genom förmiddagen med föräldrasamtal och utvecklingssamtal med min chef. Landar till sist under eftermiddagen i lugnet med barnen. Tröttheten som ligger över pannan som en knappt kännbar huvudvärk och rosslig i halsen. Jag skyndar hem. Steker hundra pannkakor och äter ungefär femtio. Är så otroligt hungrig men blir så fasansfullt obehagligt mätt. Går ut med hunden i mörkret. Det prasslar i snåren där vi går med ficklampa längs vägen. Mina fötter värker av allt spring under dagen och efter att stått vid spisen under hundra pannkakor. Hemma igen tänder jag en brasa. Struntar i disken och sätter mig istället med en filt framför elden som dansar varmt och lugnande. 

Då inser jag vad som har hänt. Denna gråa dag får plötsligt konturer. Mitt utvecklingssamtal med min chef. Ja, det blev riktigt, riktigt bra. Jag var så ärlig som jag aldrig tidigare varit eller vågat vara i en sådan situation förut. Berättade om mig själv på ett sätt som egentligen skulle kunna ses som en mindre smart karriärstrategi, men som nu känns helt tvärtom. Hur jag berättade om att tyckte så mycket om mitt lärarjobb men att jag också har intentionen att kombinera det med min passion - mitt skrivande. Och att jag är övertygad om att följa mina skrivardrömmar också gör mig till en bättre pedagog och människa. Att jag vet att det är så. Min chef visade sig vara den allra bästa chefen för att ta emot vad jag sagt. Hon tyckte att jag var modig och ärlig, och berättade att hon liksom jag var övertygad om att mitt sätt att tänka och göra skulle gynna såväl mig som person som hennes förskola och mitt arbete där. 

Elden brinner lugnande framför mina fötter. Jag känner hur stolthet och ärlighet mot mig själv sprider sig i varje cell och i varje tanke. Hur just den här dagen blev så viktig. En markör och en underskrift på att jag nu på riktigt och också med en ökande lätthet och självkänsla nu följer min inre kompassnål. Jag känner att jag ler när den grå dagen sakta övergår i färgsprakande kväll. 

Höstglöd

Jag tycker så väldigt mycket om hösten. Färgerna, de mörka kvällarna och att kura under en filt. Bra teveprogram och massor med te i stora koppar. Lugnet lägger sig över allting. Det är skönt att vara inne, och det trots att jag egentligen är en utomhusmänniska. Men det är som att jag har fått en så pass rejäl dos utomhusvistelse under våren och sommaren att det blir bara skönt att få vara i stillheten och mörkret inom husets väggar. Att tända stearinljusen och brasan. Att sitta där bredvid och inte göra något alls särskilt. Läsa en tidning. Titta på tv. Och skriva lite på den här bloggen. Detta är en så stor livskvalité för mig. Jag tycket så väldigt, väldigt mycket om hösten.

Det har varit krassligt här hemma. Jag har varit sjuk och förkyld i nästan två veckor. Det börjar släppa nu och jag känner mig med ens vaken och energisk. I övrigt är hösten snäll mot mig. Mitt jobb fungerar fortsatt väldigt bra och jag tackar varje dag för att jag bytte arbetsplats i våras. Det har gjort så stor skillnad för mig att det nästan är overkligt. Och skrivardagarna fungerar som planerat. Jag får till och med några fler än beräknat då min son ibland åker på roliga utflyktsdagar i skolan, de dagar som han egentligen skulle varit ledig med mig. Dessa skrivardagar är som bensin på lågan för mig. Lågan som flammar upp, klar och stark, och håller mig varm. Arbetet med boken går stadigt framåt  och jag känner hela tiden att jag är på rätt väg. Jag behöver än så länge inte vara så petnoga eftersom jag just nu formar råmaterialet och jag låter därför texten flöda och komma hur jag känner och vill. Ibland skriver jag tjugo sidor per dag på det sättet. Låter texten komma med lättheten och som lusten ger mig. Jag tänker mig att jag borde vara klar med råmaterialet senast vid årsskiftet. Sedan väntar en noggrann bearbetning av det jag har. Och det är väl då jag får slita mitt hår, gissar jag. Jag kan redan nu lista ur hur svårt det kommer att bli för mig att bli helt nöjd, och det är ett fullständigt måste innan jag kan lämna ifrån mig någon som text för någon annan att läsa. Sådan är jag. Så jag tror att denna bearbetning kommer att ta lång tid. Med hänsyn till mitt nuvarande arbetstempo så kommer det nog att ta ytterligare ett år.

Och vad jag ska göra sedan, när jag är färdig, står fortfarande skrivet i stjärnorna. Jag försöker säkert få något förlag intresserade, eller så blir jag mitt eget förlag. På något sätt kommer boken att bli utgiven. Och sedan, ja då börjar jag väl skriva på nästa bok. Och sedan nästa.