Ur skuggorna

"Varje morgon stiger jag upp och klär ut mig till kvinna", var det någon som sa och det är så det alltid har känts. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vara flicka, tjej eller kvinna. Förväntningarna har faktiskt varit rakt omöjliga. Att förväntas skratta med. Hålla med. Att förväntas ge allt men sällan få. Att dämpa sig lite. Att kväva sin lust. Kväva sig själv. Att förväntas ta skit utan att klaga. Att förväntas finnas till i skuggorna av pojkarna, grabbarna, killarna, männen. Jag har aldrig varit bra på det. Idag är jag vuxen och glad att jag aldrig lärde mig. Att jag aldrig riktigt lät mig uppfostras. 

Jag har varit tyst men velat skrika. Skrika ut på dansgolven, i barerna, på konserterna, till pojkvännerna och till alla dem som trodde sig veta vem jag endast genom deras föreställning om vad en tjej var. Om vem jag var. Jag ville skrika men världen ville lära mig att ingen ändå skulle lyssna, så jag förblev tyst orimligt länge. Ibland brände min armbåge till den anonyma kropp som tryckte sig mot mig i folkhavet. Ibland vred jag hårt om handen på den som olovligt tagit på min bakdel. Vid ett tillfälle var jag otroligt nära att bli drogad av några fagra gossar som ville bjuda mig på en drink. Men alltid promenerade jag tyst vidare, nästan som i acceptans om att det var så här världen var och skulle förbli. Inom mig skrek jag ut min vrede och hatade min egen litenhet i deras ögon som ofrånkomligt och sorgesamt sakta men säkert formade min självbild. Min pojkvän sa till mig att han och jag skulle bli ovänner för att jag uttryckte mina tankar och ville diskutera. För att jag intresserade mig för humanism och började ifrågasätta världen som den var. Jag förstod vad han menade och att det blev tydligt en gång för alla att han, liksom så många andra som jag älskat, ville ha mig så tyst och åtkomlig som möjligt. Inom mig, och i takt med den insikten, blossade trots och motstånd upp och jag blev mer högljudd än någonsin. Sedan lämnade han mig och mitt blödande, otillräckliga hjärta.

Så tränade jag boxning, började läsa till lärare på universitetet och läste "Fittstim" ett tjugotal gånger. Den öppnade mina ögon för allt som jag varit med om och jag tänkte att jag aldrig mer skulle låta det ske. Ja, åtminstone inte i tysthet. Lagom till min tjugotreårsdag var jag uttalad feminist. Jag träffade sedan underbara, starka unga män som såg mig för den jag var och till sist min blivande och nuvarande man som inte ens höjde på ögonbrynet över det faktum att jag var jag. Ändå förstod han inget när metoo drog igång medan jag bara nickade och log lite lätt när stormen drog över oss. Men det gick inte att klandra honom. Det är svårt att på riktigt veta magnituden av ett förtryck som ingen någonsin tidigare talat högt om eller som han aldrig upplevt själv. Att i princip alla kvinnor är med om dessa fullständigt galna och till synes medeltida orättvisor var och är något alldeles oerhört för både honom och många andra män.

2017 blir för evigt året då vi aldrig mer ska behöva vara tysta. Då inga kvinnor, flickor, pojkar eller män någonsin mer ska behöva vara slavar under föreställningarna om vilka vi borde vara och vad vi borde acceptera utifrån vilket kön vi har råkat födas i. Framtiden är äntligen här. Viva la revolution och Gott nytt år! 

#metoo

Årets sista

Det händer trots allt en hel del med mitt lilla projekt. Trots allt säger jag, därför att den här hösten anser mig varit högst improduktiv. Skrivandet har inte direkt flutit på om man säger så. Jag vet inte vad det beror på, men det är förmodligen så det blir i perioder. Förra året var ett riktigt drömår när det gällde skrivandet. Orden bara rann ur mig och jag kunde skriva tjugo sidor per dag. Nu känns det annorlunda. Segare. Men kanske inte så konstigt med tanke på var i projektet jag befinner mig.. Dessutom skriver jag om stora, stora delar av mitt manus eftersom jag efter mitt lektörbesök insåg att jag snarare än en roman hade ett tvåhundrasidor synopsis i min hand. Dessa sidor omvandlar jag nu till ett format som jag är nöjd med. Fler dialoger, mindre beskrivningar och mer gestaltningar.

Nu sänker sig decembersolen över skogen och jag får gå och tända i fönstren. Stjärnor och ljusstakar är på plats och i helgen bakade vi lussekatter och drack glögg. Jag ser så oerhört fram emot julen och lite ledighet. Årets sista skrivardag är gjord och jag har bara några arbetsdagar kvar. Sedan ska jag sitta och klura på mina nyårslöften och hur jag ska ta mig an resten av boken. Någon gång nästa år räknar jag med att bli färdig. Det kommer att bli en mäktig seger.

Bara vara

Morgonen kommer. Jag hör rösterna från köket. Från pojken som flyger flygplan genom vardagsrummet och klirret från besticklådan. Bruset från kaffekokaren.
Jag kan inte öppna ögonen. Blir medveten om huvudvärken som spränger strax bakom näsroten. Sväljer och känner hur halsen känns konstig. Skriker till dom där utanför att dämpa sig lite. Jag låter sur. Ligger alldeles stilla och försöker somna om. Bara en liten stund till. Bara en liten stund till.

När klockan ringer befinner jag mig i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Jag kan inte öppna ögonen men tvingar mig upp. Jag går på toa och sedan direkt till äggkoket. Ett ägg till mig och ett till pojken. Han har slutat med flygplansleken. Jag är inte riktigt närvarande när jag serverar frukosten. Försöker konversera med pojken. Försöker göra en bra morgon för honom medans det är förbi med min egen.

Jag kör pojken till skolan och åker hem och lägger mig. Drar filten över kroppen och lyssnar till tickandet från klockan över spisen. Tick, tack, tick, tack, tick, tack. Ljudet påminner mig om farfars klockor och i särskilt om den enorma stationsklockan som han hade i uterummet. Ljudet får mig att sakna men ger mig ro. Jag försöker styra tankarna bort från vad jag borde och istället fokusera på att vila. Jag borde sätta mig och skriva. Jag borde skriva. Det känns som om jag har feber. Hämtar datorn och lägger den på magen. Går in på bloggen. Mitt projekt och min bok står nästan stilla men rör sig makligt framåt. Som om jag nästan övergett den men att den bedjande följer mig. Pockar på min uppmärksamhet. Och allt jag vill är att vända mig om och sträcka ut mina armar. Men idag verkar det omöjligt. Idag också.

Jag blundar och lyssnar. Tänker på de där klockorna. Hur eftermiddagssolen letade sig in i farmor och farfars uterum och vidare över mig liggandes i soffan. Hur jag så ofta somnade just där efter skolan. Mätt av hembakat bröd, flera glas mjölk och ett par av farmors Allers. Hur trygg jag var. Allt det där var för så längesedan men jag kan känna varje doft. Höra varje ljud och alla röster från då. 

Gräver efter en ipren i skåpet och sköljer ner den med några klunkar vatten. Stänger av datorn och lägger mig igen. Idag ska jag få vara. Bara vara.

I väntan på gryningen

Jag skriver mindre just nu. Det är som om orden fastnar långt bakom. De hittar inte ut. Vill inte nå mig. 

Vardagssorl, höstdagar i sol och livet spelar hissmusik. Bokmässan i Göteborg men jag väljer att inte gå. Det blir för mycket på något sätt och jag tappar sugen. Mörkret sänker sig. Dämpar mig. 

Skrivardag imorgon. Ber om ljus men jag har inte bråttom. Efter natten kommer alltid gryningen. 

Kickstart

Nu är höstens första skrivardag gjord och det med en riktig energiboost. Det blev  som jag hoppats på, att lusten faktiskt infann sig och mycket blev gjort. 

Jag brinner av alla idéer och tankar inför hur min historia nu ska ta form. Nu ser jag klart och tydligt vad som måste göras, hur lång tid det än må ta. Och det är till och med roligt att göra det. Halleluja!

Ska boosta mig lite extra och snart lyssna på Fredrik Backmans sommarprat. Igen. Det borde ta mig tusan ALLA som försöker skriva göra. Minst fem gånger. 

Det var en gång

Utanför huset mullrar åskan. Den är ännu långt bort och jag har tänt ett stearinljus på bordet. Huset är i övrigt tyst medan barn och man ligger på övervåningen och försöker sova. Imorgon börjar min son första klass. Och jag kommer att ha min första skrivardag sedan juni.

Inom mig mullrar det också. Det hörs sakta och dovt och lämnar mig ingen ro. Imorgon börjar ett stort arbete med att justera första halvan av boken och jag har planen klart för mig i huvudet. Hur jag ska förenkla. Ta bort och lägga till. Göra om. Jag vet nu hur jag ska göra men jag behöver förstås också känna det när jag sätter mig och skriver. Alltings början är svårt. Det var en gång.

Jag räknar nog med att jag kommer att behöva en mycket längre tids skrivande innan jag är nöjd. Sedan provläsningar åt höger och vänster. Inför allt detta vill ungefär tio procent av mig ge upp. Bara lägga ner alltihop eftersom jag har insett att det är så otroligt mycket arbete jag har framför mig. Men resterande nittio vill löpa linan helt ut och jag tänker att det just är detta som skiljer de som drömmer och de som förverkligar. Jag vill så innerligt gärna vara en av dem som förverkligar.

Jag hoppas att mullret ger sig under morgondagen och ersätts av brinnande energi och lust. Att molnen skingras och ger sig av långt, långt bort. Tankarna går till författaren i filmen Limitless, vilken får tag i en drog som gör honom enormt smart och alert. Under drogens påverkan skriver han så en hel och brilliant bok på nolltid. Inte för att jag skulle vilja droga ner mig, men nog skulle ett liknande tillstånd vara mer än välkommet under morgondagen. Kvällens filmtips alltså.

Fågel Fenix

Jag har semester. Ändå lyckas jag inte alls med att sluta tänka på mitt skrivande. Det kan vara en bra grej det där, att aldrig riktigt sluta vara i berättelsen. För då kommer idéerna, lusten och längtan efter att sätta sig. Att ofta tänka på hur skönt och förlösande det äntligen kommer att bli när jag till slut öppnar laptopen och skriver ner tankarna. Sorterar dem. Begrundar dem. Blir stolt över dem. Men det är inte den sortens tänk som jag menar har hänt mig just den här sommaren. Nej, det är det där andra. Det självdestruktiva, utplånande och allt för kritiskt granskande. I ärlighetens namn har den sortens tyngd varit rätt så stor ända sedan jag i mars fick färdigt mitt råmaterial. Det där gnagande tvivlet på mig själv, på mina texter och en stilla undran över vad jag håller på med. Vad håller jag på med? Jag skriver en bok. Jaha. Verkligen?

För några veckor sedan besökte jag Haverdals bokmässa. 14 författare ställde ut och en lektör var på plats. Man kunde få några sidor lektörslästa om man ville. Det hela var en fantastisk chans. Ett tillfälle att ta i akt. Jag ville förstås inget hellre. Eller var det kanske tvärtom? Jag erkänner att jag blev så rädd av blotta tanken på det att jag nästan inte kunde sova natten innan mitt beslut. Beslutet var ändå givet. Jag ville till bokmässan. Jag ville dit för att det är så otroligt kul med böcker och kreativa människor. Och jag ville dit för att bli lektörsläst även om jag var helt livrädd.

Jag har ett stort problem. Jag kan inte hantera beröm och jag har svårt att ta kritik. Jag låtsas att vara bra på båda delar men det är jag alltså inte och jag förmodar min nonchalans skådespelas uselt. Jag förstår att den genans som griper mig när någon berömmer mig är konstig. Jag borde ju bara bli glad och det blir jag väl på ett sätt också. Men det är som att jag inte riktigt vet hur den som berömt mig vill att jag ska mottaga orden. Jag blir alltid ursäktande och säger att äsch, det där var väl inget. Eller så blir jag helt tyst. Och långt där inne blir jag fruktansvärt ängslig och tänker intensivt på att jag aldrig kommer att klara att leva upp till allt det där berömet. Och negativ kritik ska vi inte ens tala om. Jag är en person som slår oerhört hårt på mig själv och skäms något så fruktansvärt om jag begått "fel" eller om mina brister syns det allra minsta. Men faktum är att det inte går att vara författare utan att någonsin låta sig bli läst och bedömd. Det är fullständigt omöjligt. Det. Går. Inte.

Jag lämnade prolog och första kapitlet till lektören och väntade. Väntade och väntade medan både hjärna och hjärta höll på att, ja i princip, sprängas. Lektören kallade in mig och dissekerade mina texter. Hon var rak utan krussiduller, ifrågasatte det ena och det andra och drog upp mina meningar och ord i det obarmhärtiga ljuset.
"Här behöver du mindre av detta, där behöver du mer av det här. Det här fungerar inte. Detta däremot är bättre."
Jag nickade och inflikade med mina tankar om det hon sa. Och så log jag. Ja, jag log så jävla brett att jag sedan kände mig stelopererad i ansiktet. Väl hemma igen kände jag mig bortom trötthet. Som en urvriden disktrasa. Som den där fågeln som flög lite för nära solen och sen brann upp. Och jag tänkte att jag aldrig kommer att klara av att jobba med det här. Att vara författare. Att jag aldrig kommer att klara av att någon ska läsa mina texter på det här viset. Att det måste vara något extremt fel med mig som inte har styrkan till detta som jag ändå och trots allt vill mest av allt. Det hela kändes dystert. Minst sagt dystert.

Men morgonen därpå vaknade jag med en alldeles klar bild av hur jag ska jobba med mitt manus. Jag vaknade med svaret på alla mina tvivel under det arbete jag lagt ner sedan mars och med skarpa konturer runt en ny plan. Hur mina kapitel ska se ut. Jag kommer att få skriva om väldigt mycket, men jag vill göra det. Jag VILL ta mig tusan göra det. Utan lektörsläsningen hade dessa idéer inte kommit till mig. Utan lektören skulle jag fortsatt att famla i mörkret med en gnagande känsla av att jag borde göra något annorlunda men inte alls veta hur.

Jag står i köket och lagar mat, semestern är snart slut och jag lyssnar på Fredrik Backmans sommarprat i P1. Ett otroligt bra sommarprat där han ger råd till oss som vill skriva. Om att skriva inifrån och ut och att det faktiskt inte finns några egentliga rätt eller fel. Att mottagandet av en text alltid är subjektiv. Alltid. Och att vi som skriver är lika lite experter på böcker som de som läser oss. Att det verkliga tricket är att känna det man skriver eftersom det är då, och endast då, vi någonsin kan få läsaren att känna något alls.

Jag ser fram emot hösten. Jag längtar efter att få börja skriva igen. Blott en vecka kvar av denna ljuvliga semester.