Brev till min dotter

Har du en dotter? Eller en son? Eller är du någons barn? Är du en människa? Då är den här boken något för dig. Den här boken är en brevsamling av en rad kvinnor som skriver till sina barn, sina döttrar, om allt de vill ha sagt men som är svårt och krångligt att säga. Om hur det är att vara kvinna och om hur det är att vara människa. För vad skulle vi helst av allt vilja säga till våra barn? Vilka råd skulle vi vilja ge dem? Vad skulle vi vilja säga till oss själva  och vad skulle vi önskat att våra föräldrar berättat för oss?

Att skriva ett sånt här brev kan vara en mäktig kraft att räkna med. Ett brev där författaren sorterat tankar och resonemang noggrant och där varje ord fått vägas på guldvåg. I den här boken får författarna en enda chans. Allt ska med och inget ska förtigas, förljugas eller förskönas. Föräldraskapet tas här på allvar, bortom de vanliga och synbara problemen som sömnbrist, trots, matvägran eller stressade vardagsscheman, och tar sikte rakt mot kärnan och mot livet och alla dess storheter, orättvisor och ljuvligheter. Författarna har en enda chans, tar sats och omfamnar sin möjlighet med hela sin berättande styrka och träffar mig rakt in i hjärtat. Jag skulle bli mycket förvånad om deras barn inte kände det samma.

För ett par dagar sedan fastnade jag framför teven och en intervju med Jan Eliasson. Denna beundransvärda man som under sin livstid arbetat som diplomat, i FNs säkerhetsråd och som utrikesminister frågades ut om det aktuella världsläget. Han svarade hela tiden sakligt och artigt på frågor om land efter land. Men det var just vid ett visst ställe som han plötsligt tycktes stanna upp inför intervjufrågan och sedan ödmjukt och knappt märkbart korrigerade frågan som han ställdes inför. Intervjuaren frågade om hur han såg fenomenet att friheten för kvinnor i vissa mångkulturella områden i Sverige tycktes bli allt mindre. Jan Eliasson tittade på intervjuaren och invände mot definitionen av problemet eftersom det inte alls bara handlade om kvinnans frigörelse. Att vi inte på något sätt fick glömma bort att detta lika mycket handlade om mannens frigörelse och i grund och botten människans. Att det är människans frigörelse som är det centrala i frågan och att den är viktig för oss alla. Och underförstått inte bara viktig i dessa områden. 

I "Brev till min dotter" skriver Mia Skäringer så rasande vackert att det gör ont. Hon beskriver kärleken till sitt barn likt björnsklor som river sig in. Orden letar sig fram som om de vore mina egna och talade just om mig och mitt barn. Jag tänker på mig och min son. Jag tänker på att jag har en liten pojke som ska bli en man och att jag så gärna skulle vilja skriva ett sånt här brev till honom. Att det är viktigt att prata om de här sakerna, hur svåra och omöjliga de än tycks vara. För hur skitig och orättvis världen än är så är det min plikt att ta honom i handen och leda honom så gott jag bara möjligen kan mot ljuset. Hur inskränkta och obarmhärtigt grymma erfarenheter som än väntar honom så finns det bara en väg att leva. Det finns bara ett enda sätt och det är att vara rättvis och snäll mot andra människor och att vara rättvis, snäll och sann mot sig själv. Det är bara så och endast så det går att bli hel och lycklig. Och slutligen vill jag skriva och säga precis det till honom som Mia Skäringer skriver till sin flicka. Hon skriver det så enkelt, så enkelt när hon skriver: 

"Frigör dig. Det är enda sättet."