Maraton

Sista helgen i januari har passerat lugnt och fridfullt. Jag har som sagt varit väldigt förkyld men i övrigt har det varit två mycket sköna dagar. Jag och hunden har varit mycket i skogen och både han och jag har njutit av det milda vädret och att ljuset sakta nu börjar återvända. Det är faktiskt riktigt tydligt vilken skillnad det är utomhus nu när februari är i antågande, hur solen orkar lysa upp himlen och göra den klarblå igen och hur mycket piggare och gladare jag blir i takt med att detta sakta nu sker. Till och med någon enstaka fågel här och där har börjat sjunga och hoppas på en tidig vår. 

Jag har skrivit några timmar idag och det känns verkligen som att jag, om än långsamt, tar mig framåt nu. I och med att har en fysisk plats ämnad åt just detta så känns allt mycket lättare och som om detta verkligen blir av. Den allra största utmaningen för mig, och som jag gissar också är för vilken annan författande person som helst med annat försörjningsarbete än just skrivandet, är att klara av att envist vidhålla drömmen och att inte ge upp. Jag liknar det vid ett maratonlopp vilket jag inte riktigt vet hur långt det är. Det enda jag egentligen vet säkert är att det kommer att ta mycket lång tid att bli färdig. Jag försöker dock inte att tänka på den färdiga produkten så mycket, utan istället på den kreativa processen och på vad för positiva och utvecklande saker jag hela tiden får ut av den. 

Mina tre skrivartimmar idag gick i galloperande hastighet. Det var så roligt att sitta där framför datorn och göra just det som jag gått och längtat och funderat över så länge nu. Nu har jag äntligen hittat både tid och plats för något som jag verkligen tycker om och jag mår bra av. Jag kunde inte laddat mina batterier inför kommande arbetsvecka på något bättre sätt än just detta. 

Min egen skrivarvrå

Det finns ett oanvänt rum på vår övervåning. Det rummet är tänkt att sedan bli Vilgots rum när han blir äldre men just nu bor han i ett rum på nedervåningen på samma våning som min man och jag har vårt sovrum. Det dröjer förmodligen flera år till innan vår son vill flytta upp hit så just nu står det i alla fall helt oanvänt.

Idag flyttade jag upp ett par saker dit upp och gjorde mig en egen liten skrivarvrå. Det är ju tänkt att jag ska ge mig själv några timmar varje helg att skriva på och då behöver jag lugn och ro. Jag kan nämligen inte skriva annars, utan är otroligt lättstörd i just detta avseende. Jag skulle till och med kunna påstå att mitt behov av absolut tystnad och ro när jag skriver är helt avgörande för att få något som helst vettigt gjort. Till och med när barnet sover och det bara är jag och mannen som finns vakna i huset är det svårt för mig att kunna koncentrera mig. Skrivandet är i den form som jag helst av allt vill uppnå, i flödet, en närmast en meditativ upplevelse. Jag vill alltså inte under några som helst villkor bli störd.

Det känns fint att nu för allra första gången ge mig själv ett litet kontor. Till våren är det tänkt att jag flyttar ut mitt lilla kontor till gäststugan på tomten men just nu ska jag sitta just här, på min alldeles egna kammare på övervåningen och skriva på min bok. Gäststugan fungerar just nu som vinterförråd åt våra trädgårdsmöbler och är fyllt från golv till tak med det samma, vilket gör att jag inte kan vara där just nu. Men det gör det samma just idag. För nu har jag en alldeles egen plats, en vrå för skrivande som bara är min egen, och det känns som ytterligare ett viktigt och positivt steg i rätt riktning.

Återhämtning

Något viktigt som jag har lärt mig om mig själv är att jag behöver mycket återhämtning för att orka och må bra. Jag behöver skala av och ständigt lyssna till min kropp, själ och sinne för att hitta rätt i tillvaron. Vardagarna har för mig en tendens, om jag inte ser upp, att lägga sig som ett tungt lock över hela medvetandet och rätt vad det är så jag knappt om det är onsdag eller måndag. Så tar en känsla av att jag endast lever för helger och semestrar långsamt men till slut helt över. Glädjen i vardagen, det vill säga den största biten av livet, bara försvinner. Och då är jag illa ute. Så fungerar jag och det har jag lärt mig.

I praktiken räcker det med endast en liten förkylning för att jag ska hamna där. Så för att kompensera denna extra påfrestning måste jag skala bort andra saker. Idag har jag varit gudabenådat föräldraledig med femåringen och vi har i princip inte gjort något alls. Jag har varit så trött, på ett sådant där sömnigt vis, att jag närmast känt mig vindögd. Barnet vaknade halv sex och kakelläggaren (vi bygger just nu ett nytt badrum) skulle komma så det gick inte att ligga och dra sig särskilt länge. Tur är ändå också att vi har vår lille hund Svante, som måste ut på promenad, så att det blev lite frisk luft en stund i alla fall. Skogen är underbar att vistas i när man är just trött, är också något som jag lärt mig. Så rogivande, så stärkande. Tyst men och samtidigt så full av liv. Inte undra på att både barn och djur är så förtjusta i denna slags miljö.

Nej, helgen kommer att gå åt till rekreation. Jag har bokat av lite saker som jag känner i och med förkylning och så att jag inte kommer att klara av att orka. Jag ska sova ikapp och vila bort allt det onda, jag ska verkligen prioritera det. Och jag kommer att boka in några skrivtimmar också, stänga in mig i ett rum i huset och stänga av allting annat. Då kommer det bara vara jag, mina tankar och min bok. Jag ser så fruktansvärt mycket fram emot detta, att få in den rutinen. 

Ute ur garderoben

Idag har varit en mycket bättre dag. Förkyld som tusan och huvudvärk nu på kvällen men under dagen har kropp och knopp ändå känts helt okej.

Och så har jag idag även outat mitt kommande jobbyte på riktigt. Det är skönt att från och med nu slippa vara hemlig angående min uppsägning och på riktigt kunna fokusera på att utskola mig från vår verksamhet. Det har varit en lång och och på många sätt smärtsam väg fram till detta beslut. Jag har rivits halvt itu angående det innan det till sist verkligen togs och nu kan jag alltså börja skörda frukterna. Jag har från och med 28 mars ett helt nytt jobb, återigen som förskollärare, men nere i byn och väldigt nära hem. All den fruktansvärda stress jag känt på grund av avståndet mellan mitt arbete och barn, hem och hund kommer nu att försvinna som genom ett trollslag när jag får endast fyra kilometer till jobbet. För så är det när man ofta är helt ensam vuxen på veckorna eftersom min man arbetar mycket resande. Ett stort hälsomedvetet kliv har härmed tagits och jag är mycket glad och stolt över det. Det blir sorgligt förstås att lämna alla fina kollegor och familjer som jag jobbat tillsammans med i åtta år nu (separationsångest är dessutom min grej), men på det hela taget känner jag mig upprymd, förväntansfull och positiv.

Eländes elände

Ligger just nu inbäddad i filtar i soffan och tycker extremt synd om mig själv. Skulle egentligen suttit i möte till kl 19 på jobbet idag men fick åka hem nu vid fyra istället för att jag kände mig så förkyld och risig. Väl hemma parkerade jag mig i soffan med datorn, arbetade i ytterligare en dryga halvtimme med att få undan lite jobbmail och nu ligger jag ner. Jag hoppas innerligt att jag är mycket piggare imorgon. Att arbeta på förskola i kombination med att känna sig krasslig är ingen direkt höjdare. Man bör ju, för att kunna entusiasmera barnen,vara så pigg och glad hela, hela tiden och konstant utstråla positiv energi.

Kvällen kommer alltså tillbringas just här, just nu framför Barnkanalen och i sällskap av barnet med kanske med en kopp te eller två.

Hänga i gäng

Det blir inget skrivande den här helgen. Jag är helt slut. Vi haft vänner på övernattning och det har varit fantastiskt roligt! Vi är ett gäng som alla känner varandra väl och flera av oss är barndomsvänner. Det borde vara lätt att ses, eftersom vi alla bor i Västsverige, men det är det inte. Vi bokar in och bokar av, och på igen och så av. Och till sist ett datum som fungerar! Men så blir några sjuka och vi får köra ändå. Så äntligen händer det, vi träffas! Barnen har varit jätteglada, åkt pulka och kastat snöbollar, ätit glass och tittat på film. Vilgot är så lycklig när vi har övernattande gäster eftersom han upplever det som en underbar lyx att ha kompisar hemma direkt från morgonstart. Och vi vuxna har fått prata, skratta och umgåtts

Nu har alla åkt hem till sitt och jag hoppas att vi ses igen i en kalenderlucka inom snar framtid.

Dagen bjuder inte på så mycket mer nu än att vila, äta och möjligtvis ge mig ut med hunden en sväng. Det har blivit plusgrader och tö och nu dröjer det inte särskilt länge innan det är barmark igen. Jag själv som gillar snö i ungefär en kvart lider inte nämnvärt av förestående prognos.

Att hitta hem

När vi tog steget och flyttade ut på landet, det vill säga fyra kilometer från byn, så kände jag från första millisekunden att det var ett helt och underbart rätt beslut. När vi inför visningen svängde upp på vår lilla grusväg (eller en längre grusad uppfart om man så vill), klev ur bilen och såg huset och tomten från nära håll, liggandes i stilla ro som i en skogsglänta, brusade mitt inre likt ett stormande hav. Och när sedan huset var otroligt fint och dessutom inga extra omkostnader för oss fanns det ingen tvekan om att det var just hit vi ville. Efter ett par månaders väntan i form av budgivning, kontraktsskrivande, besiktning, försäljning av vårt radhus och sedan besiktning igen, var det så äntligen dags att packa ner vårt liv i flyttlådor och bege oss ut på landet.

Vårt hus ligger inte helt solo. Längs vår lilla slingriga väg ligger sex hus tillsammans, men inte så tätt att vi kan direkt se in i varandras hus. Avskildheten är tydlig på det sättet, att var och en bor för sig. Men för första gången i mitt liv bodde jag alltså på landet, på riktigt, och fick således också för första gången uppleva grannskapets betydelse i meningen trygghet och glädje. Ett av husen är ett fritidshus och resterande åretruntboenden och ibland råkas vi husägare nere vid brevlådorna vid vägen. Oftast råkas vi inte alls, men när vi gör det är det innerligt och på riktigt. Vi hälsar på riktigt, eftersom det känns viktigt att känna varandra här ute när mörkret faller, om strömmen går, om någon är på semester, om barnen vill leka eller om det någon gång bara skulle kännas lite ensamt. Jag älskar det. Att det är helt naturligt att vi ska lära känna varandra.  Detta, så otroligt långt från stadens anonymitet och obekvämhet inför att hamna i hissen med någon eller det urbana fenomen som innebär det självvalda nästan tvångsmässiga i att passera varandra nonchalant, i praktiken så osynligt som möjligt men framför allt tyst. Nog för att jag en gång i världen tyckt att detta för all del har varit helt okej, men då hade jag å andra sidan inget att jämföra med heller.

Från skogens vita fridfullhet en stilla vinterdag till de vidsträckta, vajande sädesfälten i varm sensommar. Trädgårdens fåglar en likt en kokande regnskog i varmdisig junikväll. Juni, den vackraste månaden på hela året, med hunkex och lupiner i dikena och kvällsdoft av ljuvlig syren och kaprifol. Oktobers färger, när man aldrig vill gå in och önskar att livet vore en höstpromenad. Och tystnaden. Som om jag plötsligt kan höra mig själv.

Denna kärleksförklaring till min plats på jorden är innerlig. Ingen annanstans har jag någonsin känt mig så hemma som just här, som om jag bott här i hela mitt liv eller kanske i ett före detta. Att känna inspiration och hämta kreativitet handlar för mig mycket om denna plats. Och när jag läser om eller samtalar med andra som känner vad jag också känner, inför naturens krafter och skönhet, är det en upplevelse av nära nog religiös sort. 

Därför blev jag så himla glad när jag hittade Jonna Jintons livsbejakande, härliga blogg om livet och skönheten på landet. Dagens stora bloggtips alltså.