Siktar mot toppen

En trött lördag följdes av en marginellt piggare söndag. Jag fick min seghet till trots en hel del gjort och faktiskt även lite skrivet, om än med betoningen på lite. Men bättre lite än inget får jag ju tänka och igår fick jag känna av självaste beviset på att skapande processer inte  kommer till sin yttersta rätt när hjärnan slö. Mitt skrivande blev stappligt och utan minsta känsla och flow, vilket gav ett rent ut sagt uruselt resultat. Jag pausade i några timmar och gav det sedan ett nytt försök och denna gången gick det betydligt bättre med en rejäl omskrivning av det jag missnöjt skrivit tidigare samma dag. Inte mycket gjort alltså, men ändå något. Jag är fortfarande just nu kvar i 20-talet och kommer förmodligen vara det ett antal timmar till. Så det är väl bara att vänja dig vid att saker och ting progresserar långsamt. Men det hjälper till att vara pigg och alert kan man gott sammanfatta helgens skriveri med.

En arbetsdag till ända sitter jag nu i min fåtölj med utsikt över trädgården indränkt i solsken och en pusslande femåring på golvet bredvid mig. Det känns alltid så skönt att komma hem till det här lugnet. Jag känner nu att jag sakta återfår energi och lagom till imorgon och en ledig tisdag är jag kanske i toppform igen, med massor av ork. Jag siktar ta mig tusan på det.

Slö och solig helg

På lördagarna är jag så vansinnigt trött. Det är som att jag slappnar av i varje cell, äntligen kan släppa ned axlarna och pusta ut. Denna trötthet är i allmänhet påtaglig men just den här lördagen i synnerhet. De vardagar som just passerat har varit en särskild anspänning med vab, jobb emellan och så vab igen. Min lille gosse fick till slut öroninflammation ovanpå sin förkylning och moderns oroliga känselspröt har därför i flera dagar nu varit utsträckta i sin fullaste längd. Kanske är det därför jag är extra slö kust idag. Eller så är det dessa oxveckor som tar ut sin fulla rätt. Så kallade bönderna förr de här veckorna mellan jul och påsk och jag antar att man inte direkt syftade på på dess härlighet och lätthet. 

Men vi har i alla fall haft tur med vädret. 

Och tulpaner på bordet är en riktig glädjespridare. 

Kvinna anno 2016

Nya numret av tidningen Skriva är nu ute. När jag först fick höra talas om att det på riktigt fanns en tidning om författande och skrivande så blev jag så glad att jag köpte en prenumeration med en gång. Och nu kommer den till mig i brevlådan  med ett par månaders mellanrum. Den innehåller en hel del användbart och intressant. Jag som ofta i metakognitivt syfte är intresserad av skrivprocessen tycker förstås att det är extra intressant med olika synvinklar och perspektiv som också bjuds på i denna tidskrift. I detta nummer bjuds man bland annat på en intervju med Horace Engdahl och ett intressant reportage om Virginia 

Woolf där en av infallsvinklarna är om hur kvinnor genom historien fått med stor möda och osjälvklarhet ta sig tid till skrivandet. 

Den här kvinnan anno 2016 tänker ta sig en massa härlig och självklar tid att läsa igenom resten av tidningen så fort som möjligt. 

Mångalen

I morse strax före sju. Gryningen var på väg och mörkret hade nyss glidit över i dunkel. Över fälten låg dimslöjor likt spindelväv mellan de ensamma, spretiga träden i siluett mot månskenet. Och månen. Blek och hel mellan stjärnorna på den klara himmeln och redo att släppa fram gryningens lila ljus till ännu en vacker dag. (Extremt grynig bild, men herregud så vackert det var. Får nog lov att ta och köpa en riktig kamera snart)

Hundpromenad

Idag gick jag utan mössa för första gången på länge. Och vår lille frusne hund Svante var utan problem utan sitt värmetäcke som möjliggjort vintern för honom. Skogen var lugn och fridfull som vanligt, förutom vid ett tillfälle då två rådjur alldeles plötsligt stod nästan intill oss utan att vi märkt något. Varken jag eller Svante hann reagera innan det prasslade vilt i buskarna och vi såg dem ivägskuttandes redan långt bort.

20-tal under lupp

Ännu en skrivarsöndag är till ända. Idag har jag fördjupat mig i sydsveriges 1920-tal, vilket är en nödvändighet för att min berättelse ska kunna ge trovärdighet och substans. Jag är ganska så generellt sätt intresserad av historia, särskilt människoöden genom tiden, och är så här under arbetets gång otroligt glad över att min romanidé innehåller just detta. Eller eftersom det är just min idé så kanske detta med ett historiskt inslag inte särskilt överraskande när jag väl tänker efter. Det är så spännande att grotta ner mig i en viss tidsepok för att sedan väva in den i en, i det här fallet, delvis påhittad historia. Jag har aldrig gjort det förut och ibland blir jag lite osäker på om det kommer att gå bra. Det är ju mycket svårare att gestalta ett sammanhang och en värld vilken jag själv aldrig har upplevt utan hela tiden måste läsa mig till och fantisera om. Dessutom går arbetet långsamt, då researchen tar tid. Men jag är nöjd så här långt och det känns då väldigt bra att lägga ner arbetet för dagen. Inatt kommer jag förmodligen drömma om gamla T-fordar och dragkärror längs med Malmös gator 1924.

Om det där bloggandet - Bokbloggajerka 19-22 februari

Veckans ämne presenterat på http://alkb.se/bokbloggsjerka-19-22-februari

"Carola har skickat in följande fråga via mail: hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar."

Jag som just nu har en väldigt ny blogg, men även har erfarenhet av att blogga i andra sammanhang måste ju svara utifrån det perspektivet. 

2008 startade jag bloggen Skål från ensamheten, vilken först fyllde ett rent överlevnadssyfte för mig. Det var en blogg om min och min mans ofrivilliga barnlöshet och allt som följde med den. Det som först startade som en dagbok med förhoppning om att finna tröst och vänner i samma situation, förvandlades ganska snart till precis detta fast mycket, mycket större och viktigare än vad jag kunnat anat. Jag fick under 2008-2010 uppleva bloggens och internets absolut finaste fördelar. Hur vi människor kan finna varandra när vi behöver det som allra mest och betydelsefullt detta också kan vara. Min blogg var min ventil under denna tid, genom vilken jag kunde få ut all frustration, ilska, rädsla och sorg och samtidigt en sådan välsignad tröst i att jag inte var ensam. Att vi var massor med människor med liknande erfarenheter som kunde stötta och följa varandra genom rädslan inför framtiden och senare också genom glädjen som följde när alla dessa älskade barn på ett eller annat sätt hittade hem till oss. 

Med denna erfarenhet tänker jag ofrånkomligt på mina läsare när jag publicerar saker och ting. Allt måste inte vara meningsfullt eller värdefullt för någon annan än jag själv, i synnerhet kanske inte när jag bloggar om det jag gör just nu, men om det är någon där ute som har behållning av mina texter på ett mer eller mindre utvecklande vis så skulle jag förstås bli väldigt glad. 

Jag vill försöka nätverka en del, svara i min egen blogg, följa och kommentera i andras, så mycket jag hinner och orkar eftersom jag tycker att det är en stor del av tjusningen med bloggandet. Den här roliga och spännande bloggboksjerkan är också en del av den interaktionen och så klart även den en ingång till att hitta eventuellt nya läsare och följare. Vidare publicerar jag mina inlägg på facebook där bloggen numera har en egen sida och jag har registrerat mig på bloggportalen och i bloglovin.

Att publicera texter hör ofrånkomligt samman med att viljan att bli läst och så är förstås fallet även med mig. Att använda en blogg som marknadsföring av sitt eget författarskap är numera ett beprövat såväl som ypperligt knep. För mig fungerar dessutom min blogg som en nyttig dokumention av min skapande process där jag på

ett spännande och metalognitkvt sätt kan utvecklas och ta mig vidare framåt. Och kan den dokumentationen i sig också generera i ett allmänt intresse för slutprodukten, det vill säga min roman, så skulle det förstås vara en trevlig bonus.