Att hinna lukta på blommorna

Söndagar är för mig både och. Från den lättsamma frihetskänsla som fyller mig när jag vaknar en söndagmorgon när jag det går upp för mig att det är just är en söndagsmorgon, till senare på dagen små vassa, nästan bitande tankar som enträget försöker påminna mig om att arbet väntar under morgondagen. Ett arbete som jag visserligen är nöjd med att ha, men som jag ändå inte vill ska inkräkta på min fritid. Inte ens i tankarna, eller kanske särskilt inte just i tankarna.

Jag har nämnt innan i olika inlägg att jag haft vissa yrkesmässiga kval under föregående år och det är just detta jag vill belysa här. Mitt engagemang som förskollärare är stort. Det måste vara det och hör egentligen till yrkesgruppen i sig. Vi brinner och inte sällan brinner vi också slut. Att vara lärare med stort intresse och engagemang, samtidigt som kraven på den yrkesutövande individen i stort sett är omöjliga att uppnå, gör att många blir sjuka. Många av oss lever med en ständig oro för hur vi ska klara av vårt uppdrag, en oro som i värsta fall känns av även på fritiden. Så hade jag det förra året. Jag brann nästan slut och i slutet av 2015 blev jag tvungen att ta en time-out i allt som allt en månads tid. Jag mådde så dåligt. Magen strulade, jag kände mig konstant orolig och deppig och till slut kändes det nästan som om jag hade fått hjärtproblem eftersom jag var så andfådd jämt. Men det var "bara" stress. Jag var tack och lov frisk i övrigt. 

Nu ute ur detta mörker mår jag väldigt bra. Jag har gjort både stora och små förändringar i livet som jag hoppas ska göra att också jag får fortsätta att må bra. Jag har börjat skriva igen, jag byter snart arbetsplats och jag jobbar hela tiden medvetet med mig själv i hälsofrämjande syfte. Det känns väldigt bra alltsammans. Men jag får se upp. Jag får inte tillåta mig själv att tänka på jobbet under min fritid, och jag måste leva mer här och just nu. Det är inte lätt och är en daglig utmaning att hålla tankarna i schack och tillfredsställelsen närvarande i nuet. Men eftersom jag numera anser att livet är till för att avnjutas, så gör jag detta mer än gärna. Man skulle kunna säga att jag har en själslig handlingsplan.

Jag ska envisas med att fortsätta vara en motpol till det stressade samhälle vi befinner oss i. Jag ska inte boka in sjuhundra saker i almenackan och ständigt vara upptagen. Jag kommer aldrig att glorifiera uttrycket "ha många bollar i luften". Jag ska lämna plats för meningsfulla samtal och sinnelig rikedom, och sortera bort allt annat. Jag ska låta saker ta tid, de bästa sakerna i livet gör faktiskt det. Jag ska hålla mig undan bruset av för många måsten, för nu vet jag att jag inte vill eller kan vara där. Och jag ska njuta av livet, av allt det erbjuder mig och av allt jag kan få. Och jag ska aldrig ha så bråttom att jag missar att lukta på blommorna. 

Det lovar jag mig själv.

(Bilden är från min sockerärtsodling i somras och är en utmärkt metafor för att låta saker och ting ta sin tid.)

Yogafrälst

Jag försöker att få plats med så mycket av hälsofrämjande saker som möjligt från och med nu. Att springa har i många år varit ett sätt för mig att varva ner, rensa ut och helt enkelt må bra. Det kan dock gå hemskt långa perioder utan denna livsnödvändiga ingrediens, och nu är det just så. Det var nog minst en månad sedan sist,  både på grund av lathet och förkylning, men idag var det hur som helst dags för en tur. Jag springer väldigt korta rundor just nu och väljer istället att lägga krutet på själva avslutningen. Yoga. Jag har blivit yogafrälst faktiskt. Denne sinneliga och först till synes obegripliga träningsform har hittat hem till mig och jag gör nu gärna ett yogapass för mig själv med endast skogen som kuliss och möjligtvis med avslappningsmusik i lurarna. Allt började med att jag ville prova på att leda barnyoga tillsammans med barnen på jobbet och ganska snabbt efter att jag inlett det arbetet förstod jag grejen. Att lura hjärnan till avslappning genom rörelser. Att få en stund för sig själv i lugn och ro. Mental träning med kroppen som redskap helt enkelt.

Jag mår aldrig så bra som efter först en löprunda och därefter ett kort yogapass. Allt måste ske i ensamhet och stillhet, och med hjälp av att naturen finns runt mig. Jag skulle när det gäller just yogan förmodligen ha mycket svårare att slappna av och koncentrera mig i gruppträning.

En av alla som inspirerar mig i denna sköna träningsform är den svenska kvinnan, Rachel Brathen, som lever och verkar på Aruba i Västindien. Bara det att hon bjuder på så härliga bilder från Aruba gör det värt att besöka sidan. Jag köpte hennes bok för en månad sedan och den gör mig verkligen glad och sugen på att lära mig mer om yoga.

Men trots det kalla vädret här hemma i Sverige så tänker jag att även om molnen hänger gråtunga, det blåser och eller regnar lite, är det ändå utomhus i naturen som yogan passar allra bäst.

Och efter yogan satt de tre skrivtimmarna där de skulle. Vilken lördag!

Blogg och romanidé i välfungerande symbios

Det var året 2007 som jag för första gången startade en blogg. Då, när det begav sig, var allmänt bloggeri i startgroparna, det vill säga att de största bloggarna hade fått den plats de förtjänade och att folk i allmänhet började upptäcka de personliga fördelarna med att blogga. Den första bloggen, liksom den här, var inriktad på skrivande. I alla fall i den meningen att jag då, ung och inte ännu särskilt ödmjuk, ville få ner vad jag sedan skulle förstå i mångas ögon var provokativa tankar, inte sällan feministiska, på pränt. Lite som att skriva krönikor, fast inte för en tidning utan enbart publicerade av mig själv, utan filter och med en hel del naiva föreställningar om att mänskliga värderingar var inför någon sorts allmän beundran och tillgivelse. Det hela slutade med att jag fick möta den krassa verkligheten, i alla fall den som finns på internet, näthatet i sin linda, då i och för sig av betydligt mer oskyldig karaktär än vad den tyvärr är idag. Jag fascinerades av att kunna nå ut, av diskussionerna och kände att allt var rätt så givande, men tröttnade på att ständigt tvingas i in ett defensivt förhållningssätt och stängde således bloggen redan efter ett par månader.

2008 började något annat att pocka på min uppmärksamhet för att inte tala om att det där andra också började sluka allt mer av min energi och mina tankar. Jag och min man försökte få barn tillsammans, och det gick inget vidare. Någonstans i det tomrum som blev till när livet tog en oväntad vändning, genom otaliga läkarbesök, gynekologstolar, provtagningar, hormonbehandlingar och fysisk så väl som psykisk smärta, startade jag bloggen Skål från ensamheten, vilken handlade om ofrivillig barnlöshet och IVF-behandlingar. Jag ville i denna få ur mig all frustration, all sorg och längtan och gissade att bloggen skulle kunna ge mig ett utlopp och en sorts tröst i all bedrövelse. Det visade sig att jag hade helt rätt. Den fantastiska värld som öppnade sig, i och med att mitt bloggande utvecklades till något innerligt, privat och till hjälp både för mig själv och andra, blev till och med mycket mer än vad jag förväntat mig. Jag fick kontakt med andra i min egen situation och den vänskap med mina olyckssystrar som blev till där någonstans i cyberrymden, kom att bli på grund av min situation på många sätt mer verklig och betydelsefull än den som jag hade i verkliga livet. Man skulle kunna kalla min blogg för en ofrivillig succé. Under 2008-2010 som min blogg levde och frodades, fick jag en hel del läsare och faktiskt flera erbjudanden om att börja blogga för några större sajter. Jag som redan då hade drömmar om att kunna leva på mitt skrivande var dock vid den tidpunkten så pass sliten och trött av all smärta runt omkring mig att jag helt enkelt var tvungen att tacka nej till dessa fina erbjudanden. Jag kan då och då gräma mig så här i efterhand, men förstår samtidigt att det då, när dessa erbjudanden gavs, inte fanns något annat för mig att göra än att göra just det jag gjorde. Tiden var inte rätt och jag hade annat att uträtta. I slutet på 2010 kom så äntligen vår underbare son och jag avslutade mitt bloggprojekt om barnlöshet och IVF med flaggan i topp.

Under 2011 gick jag ofta tillbaka och läste i min gamla blogg och insåg efter ett tag att jag faktiskt hade ett rätt så gediget material texter i min portfolio. Att dessa texter i framtiden skulle kunna komma att bli till glädje för vår son slog mig förstås allra först, men jag förstod sen också att de dessutom kanske skulle kunna vara till hjälp för andra i en liknande situation som min hade varit. Jag bestämde mig för att hyfsat lågmält och med ensamrätt på produkten sedan publicera mina texter och dagboksanteckningar i en bok, allt genom förlaget Vulkan. Med stor glädje kunde jag konstatera att det fanns ett visst intresse för boken och jag sålde några exemplar, även om utgivningen i sig inte hade något större vinstintresse, i alla fall av ekonomisk sort, då jag också valde att samtliga texter och hela bloggen skulle ligga kvar i sin ursprungliga form, helt gratis på internet. Tillgängligheten kändes viktig för mig, att andra som behövde skulle kunna få gå in och läsa och kanske finna tröst i min blogg, utan att det skulle kosta dem något. Min bok har förstås hamnat hos många av mina vänner och släktingar, men också hos gamla bloggläsare, nya bloggläsare och i alla fall ett tummat exemplar ligger mig veterligen fortfarande kvar på en barnmorskemottagning någonstans i södra Sverige, har jag hört. Det gör mig både varm och stolt inombords, att mina ord kanske kan bidra med någon form hjälp eller tröst för de som går igenom ofrivillig barnlöshet med allt vad det innebär. Jag får då och då små påminnelser om att min bok lever och frodas genom att någon hör av sig och undrar var de idag kan köpa ett exemplar. Just idag finns den dock inte kvar för försäljning på förlaget, av tekniska orsaker, jag har tyvärr fått hänvisa till bloggen på nätet istället.

Det var i alla fall dessa små påminnelser från människor som fortfarande tycktes vilja läsa mina texter som jag nu några år senare började fundera på om jag skulle ta och skriva en bok till. Under det gångna året tampades jag dessutom med massor av yrkesmässiga kval och det ena ledde så småningom till det andra. Jag behövde börja skriva igen, insåg jag efter ett tag. Och kort därefter kom en romanidé till mig, som på beställning. Min idé var ständigt närvarande, pockade på min uppmärksamhet, började rent av förfölja mig och upptog mer och mer av mina tankar tills jag kände att jag inte längre hade något egentligt val. Detta var helt enkelt en bok som måste bli skriven. Under hösten började jag skriva lite utifrån min idé, som för att kontrollera om den skulle bära, och det gjorde den. Men hur jag skulle gå till väga för att få tid, kreativitet och lust att räcka till för att förverkliga alltsammans var då ännu något av en gåta. Nu några månader senare sitter jag här med en klar och tydlig romanidé och även ett färdigsnickrat ramverk om hur denne ska förverkligas. Min blogg är en del av hela projektet och jag hoppas att den blir lika givande, på alla sätt möjliga, för mig som mina tidigare erfarenheter av liknande. Min berättelse  kommer föga förvånande att ligga i inom områdena och tillika kombinationen kärleksrelation och barnlängtan, vilka förstås har upptagit en stor del av mitt eget liv. Det finns alltså en liten del av storyn som är självbiografisk, att använda egna erfarenheter är ju något många författare gör, men framför allt är berättelsens syfte att lyfta det psykologiska traumat som kan drabba kärleksrelationer under så pass stark press som ändå en ofrivillig barnlöshet innebär. Det kommer även att finnas en rent historisk knorr i berättelsen, baserat på en verklig händelse som inte är min egen, som är tänkt att ge storyn en krydda av, ja man kan kanske kalla det, feministisk karaktär.

Stay tuned.

Nästan vårkänslor

Vardagsinspiratörer

Jag har upptäckt en mycket bra sak. Om jag är tillräckligt uppmärksam kan jag, i högst vardagliga samtal och med de människor som finns i min vanliga omgivning, hitta små guldkorn och frön till inspiration och lust. Och ibland är till och med mer än så. Ibland är det faktiskt så tydligt att det samtal jag just har varit med om får ens inre att brista ut i den skönaste sång och den mest fjäderlätta dans. Jag tänker då att här, just här, har jag något jag måste ta till vara på, sätta i jord, vårda och uppmärksamma.

Det finns alltså egentligen massor med människor runt om en som i den tristaste och gråaste vardag plötsligt kan skänka en tanke eller en aha-upplevelse om man bara investerar lite grann i ett ömsesidigt och innerligt samtal. Jag har turen att arbeta som förskollärare och på så sätt omge mig av andra som liksom jag är intresserade av människan, psykologi och de olika komplexa sociala såväl som personliga processer som ständigt pågår. Det är intressant att ta del av varandras perspektiv, visioner och olika sätt att se på begränsningar eller möjligheter och särskilt när samtalet landar inom det personliga spektrat. 

Jag råkar just nu omge mig av flera inspiratörer av denna sort och är så otroligt glad och tacksam över detta. Att få komma hem efter en stressig och strävsam arbetsdag och ändå känna mig stärkt av ett tidigare under dagen förvärvat sådant guldkorn är en ren ynnest. Att sedan väl hemma dessutom hamna i ett telefonsamtal som landar i detsamma skänker mig, sammantaget med det tidigare under dagen som jag fått, en så stark positiv energi att till och med min vanliga kvällströtthet nu är som bortblåst. 

Jag tänker på vad vi människor, endast genom att våga öppna oss i samtal med varandra, kan åstadkomma i våra egna och andras liv. Hur vi faktiskt är viktiga för varandras personliga utveckling. Under mitt senaste år har jag själv, på grund av olika orsaker, tvingats till förändring. En smärtsam process som mynnat ut i det mest positiva man kan tänka sig - ett helt nytt perspektiv och en annan syn på arbete och egentligen också på självaste livet. Och jag skulle inte kunnat gjort det ensam, utan att få ta del av andras perspektiv, andras berättelser och andras lysande inspirationskraft.

Ingen människa är en ö. Och det är så jäkla vackert. 

Bara vara

Jag och femåringen har en ledig dag idag. En eller två dagar i veckan, beroende på vilken vecka det är, är vi lediga tillsammans och har det mysigt. Ibland gör vi någon utflykt eller till exempel åker in till stan. Men oftast är vi bara hemma och bara är. Vi är bra på det, att bara vara alltså, vilket jag är övertygad om att så är fallet eftersom vi har tränat mycket på just det. Min erfarenhet som förskollärare säger mig nämligen just detta, att om barn, eller för all del om vuxna, aldrig får möjligheten att vara i stillhet, får de heller aldrig möjligheten att utveckla sin kreativitet och uppfinningsrikedom. De blir rastlösa och oroliga om det inte utifrån serveras saker att göra. Dessitom är en regelbunden vila från en massa stimuli en verklig lisa för själen, för både stora och små. 

Idag har varit just en sådan helt stilla dag.  Inga planer och inga som helst extravaganser. Det är så himla skönt tycker jag, förutom som innan nämnt att det dessutom är hälsosamt. Vi har lagat lite mat och spelat spel ihop, lekt med playmobil-djurparken, jag har läst i en tidning, barnet lekte en stund på sitt rum, vi badade lite och jag tände en brasa. Gick en snabb hundpromenad i regn och rusk och passade på att sköta om grannens höns och hämta ägg. 

Och kakelläggaren var hos oss en stund och är snart färdig nu. När vi köpte huset, för nästan två år sedan nu, så var ett av badrummen inte färdigbyggt. Nu har vi tagit tag i saken och från att ha varit ett stängt utrymme med öppen isolering och inget innertak, liknar det nu mer och mer ett riktigt badrum. Vi har inte bråttom med projektet och det kommer förmodligen ta ganska lång tid till innan det blir helt klart, men nu kan man faktiskt föreställa sig hur det kommer se ut. Det är så roligt! 

Dagens boktips

För ett tag sedan läste jag en bok av Kajsa Ingemarsson som heter "Den magiska gnistan - vägen till ett kreativt liv". Den behandlar ämnet kreativitet på ett mycket speciellt sätt och som jag också blev väldigt förtjust i. Att just belysa hela livet som kreativt, från spädbarnets första andetag till att vi sedan i varje val och vid varje vägskäl tvingar oss alla och en var till kreativitet i den mening att vi skapar våra egna liv. Kajsa Ingemarsson ger exempel från verkligheten och knyter samman dessa med olika spännande teorier och budskap på ett oerhört inspirerande sätt. Jag rekommenderar den verkligen, oavsett om man håller på med konstnärligt arbete eller ej. Den förändrade i alla fall mitt sätt att se på tillvaron, ganska så dramatiskt och definitivt till det bättre. Kajsa har också skrivit flera andra böcker på temat personlig utveckling, däribland boken "Drömliv" som jag också varmt rekommenderar.