Lunchrast

Jag körde hem till hunden på lunchrasten, och får ibland vid den tiden på dagen när trafiken är gles och folk är på sina arbeten, fina naturupplevelser på vägen. Ibland är det en älg som är på väg någonstans och ibland är det, som idag, rådjur på lunchpromenad. Jag måste då alltid stanna till. Stanna upp och se dessa vackra varelser och ta vara på ögonblicket. Idag stod de på vägen, tog sin tid och flyttade sig till slut makligt över vägen till vägkanten. Människa och djur studerade varandra i någon minut. Rådjuren stod alldeles stilla, som om de lugnt och nyfiket väntade på vad jag skulle göra härnäst, och tittade på mig med sina stora och mörka ögon. Jag skulle kunnat stanna där mycket längre, för jag älskar dessa små och samtidigt stora upplevelser. Förundrar mig över hur dessa skogens egna lever sina liv så fria och på ett så enkelt och ursprungligt sätt, precis så som de är födda att göra. Generation efter generation, oberoende av tiden eller människan. Människan. Vi som tror att vi har svaren på allt. Hur allt förhåller sig, hur saker och ting bäst fungerar. I ögonblick som dessa, i mötet med vilda djur blir det så tydligt att det faktiskt inte alls förhåller sig så, att det inte är människan som vet bäst hur livet ska levas. Människan, alltså jag i det här fallet, jäktade vidare. Jag körde motvilligt vidare, men dröjde mig längtansfullt kvar i tanken på att få stanna upp. 

När söndagskvällen kommer

När söndagskvällen kommer efter en härlig helg brukar jag, liksom just nu, vara fylld av ny energi. Jag har dessutom märkt av hur mycket av den varan som fylls på väldigt mycket extra nu när jag kommit igång med mitt skrivande. Det känns så fint att ha gjort just det. Kommit igång. Det händer saker med boken nu, den utvecklas och får sitt egna liv allt eftersom jag tvingas lösa allehanda dramaturgiskt tekniska problem. Från att en idé föds till att den verkligen tar form är vägen lång och inte direkt rak. Jag försöker att hålla mig uppdaterad med olika tips och idéer för att komma över de där vägbulorna jag då och då stöter på. Tidningen Skriva är inte helt fel i detta avseende, vilken jag nu börjat prenumerera på. Även att googla på andra författares tips är fint, liksom att plocka fram gamla favoritromaner och dissekera dem i hopp om att finna ut mitt eget sätt som passar mig bäst. Att lyssna på ljudböcker är ännu ett sätt att komma vidare med, vilket jag hyllade för dagar sedan. Jag är så glad och nöjd över tillvaron just nu och över att jag äntligen har kastat loss och bejakar det här. Att ta mig framåt, att göra det omöjliga möjligt och att tro på mig själv är något som jag skulle tagit tag i för länge, länge sedan. Det förstår jag nu. Och just nu, när kvällen kommit och jag sitter framför brasan. När jag sitter här med en hög gamla tidningar, några chokladbitar och en stunds ro. Då kommer det till mig så starkt. Att jag förstår att nu, nu äntligen har jag hittat min grej. På riktigt. 

Beredskap

Det är fortfarande kallt. Vi går i skogen med den blåa himmeln vid trädtopparna. Mossan har frusit till is på marken, men är bara halvhård eftersom det töar. Vi hittar ut vid fältet och promenerar längs med åkerkanten. Solen är varmare nu och när den väl hittar ut ur ett moln bländar den nästan. Vi får kisa och Vilgot säger att han vill ha solglasögon. Jag själv vänder mitt ansikte mot det varma, blundar och njuter. "Känn", säger jag till honom. "Känn så härligt det är!"  Och så gör han det och håller med mig. 

Nu är det som om naturen håller andan. Som om den sitter i beredskap, tyst och stilla och bara väntar.  

Bokbloggsjerka 12-15 februari - Om barns läsande

Jag är då och då inne på bloggportalen och spanar. Ofta stöter jag då på begreppet bokbloggsjerka. Denna finurliga sak gör det möjligt att upptäcka fler bokbloggar liksom min egen, som handlar om författande, böcker, läsande eller skrivande. Om man vill vara med bör man, som jag har förstått det, även besvara en given och veckolig fråga. Den här veckan är ämnet barnlitteratur och hur man på olika sätt kan stimulera barns läslusta. Ett av mina favoritämnen förstås då jag själv arbetar som  förskollärare, så denna veckan kan jag ju liksom inte låta bli.

Jag älskar bra barnböcker. Det är ingen överdrift alls. Förmodligen har denna kärlek växt sig stark i mitt jobb och i takt med att jag också förstått vilket effektivt verktyg detta är för att nå barns språkliga medvetenhet och inte minst deras allmänna läslust. En annan viktig fördel är att det också blir ett sätt att umgås och interagera med barn. Min man och jag har läst böcker för vår son sedan han var tre månader gammal. Varje dag. Nu när han är fem år har han sedan länge fattat grejen och längtar redan efter att kunna läsa själv, vilket han också så smått börjat med grunderna för. Att fatta grejen handlar om att förstå självaste tjusningen. Att genom böckerna få kontakt med sina inre världar, sin föreställningsförmåga och på den vägen öka motivationen för att fortsätta läsandet. Så högläsning är en alldeles otroligt fin sak att göra för barnets läslusta. 

Biblioteket är tips nummer två. Denna plats, ofta med otroligt fina barnhörnor och inte sällan med aktiviteter kring barnlitteraturen. I vår lilla by har man till exempel högläsning och diabildssaga varje tisdagsförmiddag och ibland teaterföreställningar under både veckodagar och helger. Och inne i stan, som är Kungsbacka i vårt fall, finns en sagogrotta på biblioteket, dit man kan komma för högläsning eller gå in i och läsa själv tillsammans med sitt barn. Att göra utflykter till biblioteket med sitt barn, kanske ta en fika tillsammans, prata böcker och umgås tillsammans i böckernas värld. Och att sedan komma hem med en lånad trave böcker att utforska är rakt av underbart.

Förskolan och skolan jobbar ofta genom barnlitteratur och egentligen genom barnkulturen i stort, inte sällan tematiskt, där karaktärerna står i centrum och föder barnens intresse. Ett bra tips är att hålla sig  ajour med vad just ditt barns förskola eller skola jobbar med för litteratur just nu och kanske låna hem just den. Om ditt barn vill det vill säga. För låt barnen få välja fritt, låt dem få låna hem så mycket de orkar bära. Till exempel är serietidningar eller serietidningsböcker är inte att förringa. Låt lusten flöda! 

Karta och kompass

För någon som jag, som älskar att läsa men inte har egentlig tid och stundom ork med detta, öppnade sig i somras för mig en fantastisk lösning. Ljudböcker. De är numera med mig överallt. Till exempel i bilen, på hundpromenader, när jag lagar mat eller städar. Jag läser, förlåt, lyssnar på säkert sex, sju böcker i månaden och detta är så otroligt härligt. Jag slukar allt som möjligen skulle kunna intressera mig. Romaner, böcker i personlig utveckling, biografier och humor. I princip är jag intresserad av det mesta, men det verkar ändå som att jag har vissa preferenser. Kvinnliga författare, är väl den största gemensamma nämnaren, men såklart kan även manliga vara av intresse. Men det är något med karaktärerna, kvinnorna, som blir för mig mer verkliga och mindre platta av kanske uppenbar anledning, när de är berättade av en kvinna själv. Jag behöver intressanta karaktärer som författaren vill att jag ska förstå, och som i sig utgör kärnan i berättelsen. Vad som gör oss till dem vi är, vad som gör oss till dem vi inte är. Jag gissar att mitt intresse för psykologi och beteendevetenskap har något med detta att göra. Intrigen, storyn får alltså inte spela huvudrollen, även om den är nog så viktig, utan vara mer av en viktig biroll i syfte att personifiera människorna.

Ljudböcker har även visat sig ha stor betydelse för mitt eget skrivande. Dels för att mitt läsande, förlåt, lyssnande faktiskt blir av. Jag är ständigt aktiv i att ta del av vad andra skriver och deras uttryck, något som jag aldrig skulle få tid till annars. Dessutom får de mig att uppfatta en tydlig språklig melodi, eller klang, som ibland kan göra mig otroligt inspirerad. Den kan jag förstås även uppfatta när jag läser en text. Men när jag lyssnar på den med hjälp av duktiga skådespelare kommer språket, alltså till exempel styckesindelningar, kommatecken eller hur en dialog rent tekniskt är nedskriven, till liv och tydlighet på ett annat sätt. Detta är intressant. Jag tror att detta är anledningen till att jag även älskar film. Här använder man sig av flera sätt på samma gång för att berätta. I de allra bästa filmerna får filmskaparen rollkataktärernas inre världar att synas, subtilt men ändå tydligt. Det är samma här för mig som i böckerna alltså, karaktärerna är viktigast.

I min egen historia tar jag detta med mig när jag skriver. Jag vill försöka skriva just så. Att hålla mitt läsande, eller lyssnande, så aktivt som möjligt under sitt eget skapande är därför viktigt, som om detta är min kreativa kompass. Att konsumera en film, tv-serie, musik eller för den delen en teaterpjäs eller musikal har liknande fördelar. Andras historier, både historien i sig och sättet den är berättad på tror jag har stor betydelse för, om inte allas, så i alla fall många människors kreativitet.

Å ena sidan. Å andra sidan.

Nu är det bara några få veckor kvar på min nuvarande arbetsplats. Detta börjar kännas av på många olika och helt motsatta sätt. Å ena sidan är det hela fruktansvärt sorgligt, att inte jag ska få arbeta kvar med alla dessa underbara barn och familjer och att jag inte ska få träffa mina jättefina kollegor varje dag. Jag funderar dessutom på olika olyckliga omständigheter som passerat min väg och som också till slut avgjorde mitt beslut om uppsägning. Dessa tankar lämnar mig sorgesam och frustrerad.

Å andra sidan blickar jag framåt med glädje inför mitt nya jobb och med förhoppning om en lite enklare och mer stressfri tillvaro. Jag är glad så över mitt beslut eftersom det kommer få mig att må bättre. Beslutet jag tagit om att byta arbetsplats är en ren hälsovinst och det gör mig lugn och harmonisk.

Jag tänker åter på våren och på hur min vår 2016 kommer att se annorlunda och ny ut. Det känns så spännande. Så lustfyllt. Som sagt, bara några få veckor kvar nu. 

Blå februari

Februari går väldigt långsamt framåt. Jag försöker allt vad jag kan att uppskatta allt vackert och bra omkring mig, trots att jag hela tiden fryser ända in i märgen, längtar efter underbart varm sol och efter att få vara utomhus hela dagen i lätta kläder.

När våren är varm, under hela sommaren och nästan hela hösten är jag ute nästan jämt. Detta är ännu en sak som jag tycker mycket om med vårt hus. De stora fönsterna, den generösa altanen och flera dörrar gör att huset, när vädret tillåter, bjuder in till så mycket utomhusvistelse som möjligt. Vi älskar så mycket att vara på vår altan och i vår trädgård.  Att göra allting där. Ta ut allt.  Böckerna, leksakerna, mat och dryck, matlagningen, musiken, tidningarna och brädspelen. Jag längtar så mycket efter allt det där nu så att jag håller att bli tokig. 

Det är samma sak varje februari. Jag gillar inte vintern och det går inte att ändra på hur mycket jag än vill. Men jag är utomhus en hel del i alla fall, eftersom detta vintern till trots, ger en hel del positiv energi. Men jag fryser större delen av dagarna, bor konstant i stora, fula fliströjor och väl inomhus sitter jag mer än gärna under filtar och täcken hela tiden. Det frusna försvinner inte, hur varmt vi än har det inomhus, och detta äter en stor mängd energi från mig. 

Jag försöker att hålla bilden av det underbara som snart ska komma så levande som möjligt genom att räkna ner dagarna till våren. Just nu är det bara sju veckor kvar till april. När jag tänker på det blir jag alldeles salig.