Hav och natur

Dagar av lättja. Och så kom också solen och lite värme tillbaka efter allt för många dagar i lågtryck. Vakuum. Tiden emellan. Tiden som står stilla och overkligheten ligger som lätta dimslöjor över världen. 

Inspiration och upphämtning. Kraft som strömmar inifrån och ut och en kreativ lust som börjar slita och dra. Vi har den bästa sommaren någonsin. Vi är en endast hårsmån från all världens Prippsblå-reklamer. Med saltstänkt och lätt brännande hud, ljumma kvällar i goda vänners sällskap och glada barnskratt dagarna i ända kan vi inte få nog. Detta är sommaren när den levererar som bäst. 

Med sonen på simskolan nästan varje morgon och för min del löprundor och simturer håller vi oss nära hav och aktivitet på ett härligt sätt. Och idag provade jag SUP (stan-up-paddeling) för första gången och blev förälskad. Stillheten och närheten till naturen på ett så otroligt enkelt sätt nockade mig helt. Det var underbart och verkligen inte sista gången. Och yogaklasserna som hålls här i byn på SUP-bräda gör mig nyfiken. 

Vapendragaren från Mexico

Nedvarvning pågår. I skrivande stund har jag endast två arbetsdagar kvar innan en fem veckor lång och härlig semester tar son början. Allt känns väldigt fint. Jobbet ger mig fortsatt mycket glädje och jag ser fram emot en höst tillsammans med allt som fortfarande är nytt för mig. Jag är inte slutkörd inför årets ledighet och jag är väldigt lycklig för det. 

Sommarvädret har blivit lite kallt just nu. I kombination med att pojken påbörjat simskola i havet just den här veckan. Lite surt men vad gör det egentligen när det ändå trots allt är sommar och så hjärtvärkande vackert överallt. 

Jag ligger just nu i utesoffan på altanen och solen skiner. Hunden ligger bredvid , som den chihuahua och mexikan han ändå är, och sträcker njutningsfullt ut sig i sin fulla längd och lapar i sig all sol och värme som någonsin går att få tag i. Han blir tio år i höst och jag kommer på mig själv med att inte kunna föreställa mig en enda sommar utan honom. För att i nästa tanke önska så innerligt att han blir kvar hos oss i många år till. Min lille soldyrkande vapendragare. 

Enastående kombinationer

Det är strax juli. Semestertider. I och med resan till Cypern har jag redan varvat ner en hel del. Det känns redan skönt i kroppen. 

Det händer massor just nu. Min son ska sluta förskolan och börja förskoleklassen i skolan i augusi, det ska bli simskola i havet under sommaren och leken med kompisar blir allt viktigare. Jag som förälder finner mig själv mer och mer i periferin, studerandes mitt barn och åker med i hisnande fart. Min bebis är borta och en stor skolpojke tar form.   

Jag själv är lycklig. På en plats i livet där jag trivs. Med drömmar som lever och andas. Ibland känner jag mig åter som en rosenkindad tonåring, redo att ta mig fram längs otrampade stigar och genom främmande terräng. Jag tänker på min framtid med nyfunnen tillförsikt och på alla utvecklande projekt. Dit jag vill gå. 

Till hösten har jag ordnat för mig hela skrivardagar. Jag ska alltså få arbeta som författare i alla fall en vardag var tredje vecka. Det är en mycket god början som gör mig så otroligt glad. Jag ska även, under hösten någon gång, ta ledigt från mitt lärarjobb för skriva i en hel vecka. Då är det möjligtvis också tänkt att jag kanske startar mitt eget företag, med skrivandet i fokus. Som en signal till mig själv och omvärlden att jag tar detta på allvar. Att  jag verkligen vill inkludera skrivandet på riktigt. Fortsatt jobbar jag vidare som förskollärare 75%, vilket jag tror är en helt enastående kombination. Att kombinera hektiska dagar på förskolan med en tyst skrivarvrå kommer att vara balsam för hela min tillvaro. 

Men först en fantastisk sommar. 

Extra allt

Det känns annorlunda en här gången. Kontrasten till vardagen är inte lika stor som under förra semesterresan. Inte lika annorlunda mot hemma. Det är ett gott tecken på att jag på att jag har fått styr på livet. Att jag mår bra. 

Klockan närmar sig fyra här under parasollet. Pojken badar och har lärt sig snorkla. Kan nästan simma nu. Så stor. 

Jag funderar mycket på hur allt hänger ihop. Hur han behöver mig allt mindre och på hur jag nu ska ställa om till att vara en mamma till ett skolbarn. Jag vet inte hur sjutton det gick till men småbarnsåren är definitivt över. Det lämnar mig ingen ro. Samtidigt är jag så stolt och glad över min duktiga kille på fem. Hur hänger det ihop? 

Jag sitter mycket i skuggan. Mår som en drottning och har allt jag behöver och lite till. Ännu en kväll med god mat och fint sällskap närmar sig. Mannen fyller år idag. Han ville inte ha något alls extra. Hela resan är ju alldeles extra allt. Vi är just nu mitt uppe på guldkanten och surfar ändå, menar han. 

 

Han har helt rätt. 

Vi har stängt fabriken

Som genom ett maskhål i yttre rymden med solnedgången utanför det lilla fönstret färdades vi över Europa. Vilgot förundrades över hur vi var ovanför molnen och över hur små vi faktiskt är. Det gjorde jag också. På natten och trötta landade vi på cypriotisk mark och vi skumpade sövande bort mot hotellet i bussen. Femåringen somnade mot sin fars axel och var inte direkt överraskande svårväckt när vi väl var helt framme. Rumsnyckel fådd och kort därefter snarkade vi ikapp mellan de sköna, svala lakanden. 

Morgon och framme. Varmt. Härligt. Inga måsten. Bara lek. God mat och vara nära. Älskade familj under palmträd och oliv.

Vår tid är nu. 

Born to run

Har läst boken "Born to run" av Christoffer Mcdougal med ett litet wow släpandes efteråt. Jag tycker själv om att springa och under vissa rundor till och med älskar jag det. Så för mig är det inte svårt att på riktigt tro att vi är helt ämnade för denna typ av aktivitet. Självklart, tänker jag efter denna läsning, är det så att löpningen är svaret på många mänskliga problem. Såväl fysiska som psykiska. I boken hävdar man med hjälp av en blandning av vetenskap, spännande berättelser och författarens självupplevda äventyr att människan har allt som krävs för att springa långt därför att vi en gång i tiden jagade på just det sättet. Våra kroppar och hjärnor är byggda så. Inte är det då det minsta konstigt att just löpning är så otroligt populärt hos så många. När vi springer är vi i vårt rätta element. När vi springer mår vi bra. Vi får utlopp för ångest och stress och våra kroppar håller sig unga och friska. Att det finns så mycket löprelaterade skador hävdar författaren beror på skorna, då vi egentligen borde springa barfota. Alternativt med sandaler eller i andra "dåliga" skor där foten tvingas jobba hårt och bygga upp en muskulatur som i sin tur får löpsteget att bli naturligt och skonsamt. 

Författaren är övertygande och jag köper urskiljningslöst hela argumentet. Jag är fascinerad av berättelserna och för första gången uppriktigt glad över mina kassa, billiga och urgamla springskor. 

Bubblet

Jag är uppslukad av grönskan, solen, sommaren. Den tar och ger all min kraft. Fyller mig med glädje och tömmer mig på stress och måsten. Det känns nästan overkligt näst intill orimligt att det finns ett arbete att gå till. Tankarna är inte där. De är ute i solen, o gräset, i trädgården. Med mina älskade. Snart är det semester och insikten bubblar och sprakar. 

Skrivandet är på paus. Det hittar inte fram i dessa dagar av allt annat underbart. Jag tänker att jag ska vänta in det och låta det ta sin tid. Jag är ofta trött just nu och tröttheten är inte kreativitetens bästa vän. Det vet jag så väl. Men jag fyller hela tiden på av den vackra försommaren och kommer att tanka på väldigt snart med mycket ledighet och vila. Det bubblar och sprakar.